Att skriva en roman är som att springa ett maraton.

Just nu skriver jag på, vill få de två första kapitlen på plats innan jag går över till att arbeta med strukturen och intrigen ordentligt. Detta är min fjärde roman och jag känner mig trygg med själva processen och min förmåga att tag mig igenom ännu ett maraton.

Roligare uppdatering än så blir det inte idag. Jag måste hinna med mitt vanliga jobb också.

I morgon är det juni.

Vad hände med maj?

Manus 4 påbörjad!

Jag började skissa på Manus 4 förra sommaren redan och har därefter låtit berättelsen marinera. I går tog jag fram alla mina anteckningar, läste igenom dem och upptäckte att jag fortfarande var förtjust i upplägget och idén. Väldigt förtjust till och med. Sedan gick jag ut på tomten och plockade en bukett liljekonvaljer, gjorde mig en kopp te och satte igång att skriva. När T kom tillbaka från varvet där han varit och tvättat båten, läste jag upp texten för honom och fick med beröm godkänt. Så jag skrev lite till och lagom tills jag slog igen datorn försvann molnen och vi fick en strålande avslutning på denna mors dag, min första utan en egen mor att fira. Jag tror att mamma skulle ha varit mycket nöjd med att jag skriver igen.

Och där drar molnbanken bort till fastlandet.

Redan dags för tilltryck!

Det kom ett mejl från förlaget: "Det är bestämt att Alla dess hemligheter ska tryckas till."
Fantastiskt - boken släpptes ju nyss! Och den första upplagan var normalstor så tilltrycket beror på ett reellt intresse, inte på att förlaget tog till i underkant när det lade in beställningen.
Ni må tro att sådana nyheter är motiverande när man står inför det långa arbetet att skriva en ny roman!

Så var väntan över

Den första recensionen, det första omdömet om ens bok är viktig. Åtminstone tycker jag det. Kanske är det inbillning - eller självbedrägeri - men jag menar att det sätter tonen för bokens resterande liv. Boklusens bokblogg är först ut med att skriva om Alla dessa hemligheter. T läste inlägget och tyckte att också jag kunde göra det. Jippi!

Norstedts vårfest

Men vilken helt fantastisk vårfest som Norstedts bjöd på! Varmt, hjärtligt och inkluderande. Och "alla" var där. Författare, förlagsfolk, formgivare, litterära agenter, illustratörer, journalister, skådespelare ... Nej, jag tog inga bilder, var för upptagen med att ha roligt.

Tack, kära förlag, may the Force be with you.

Först konferens, sedan fest.

Plötsligt fylls bussen med en hel skolklass och den småsömniga stämningen ombord byts ut mot skratt och stoj. Jag som sovit dåligt i natt p.g.a. träningsvärk p.g.a. skruvat ihop en garderob själv OCH baxat den på plats, blir genast piggare. Ungar kan verkligen liva upp tillvaron.
På schemat idag står chefskonferens och förlagsfest. Att ha två yrken innebär sannerligen variation ...

Ingen googling den här gången

Tidigt lovade jag mig själv att den här gången inte googla på vare sig mig eller boken. Recensionsdatumet är satt till den 13 juni - vi får väl se om det uppmärksammas eller inte.

Läsarkommentarer har dock börjat komma in redan och ökända i sammanhanget är de på Storytel. En del lyssnare är så elaka att man undrar vilket slags liv de stackarna har som känner ett sånt behov av att vräka ur sig som de gör. Därför har jag bestämt mig för att aldrig gå in på Storytel och se vad folk skriver längre. T gör det däremot och enligt honom har Alla dessa hemligheter hittills fått överlag bra respons. Glädjande förstås men jag håller mig ändå därifrån. Det handlar om självbevarelsedrift.

Nu till annat. På torsdag är det stor sommarfest på förlaget, årets begivenhet har jag förstått. Och på fredag fyller T år - då blir det finmiddag på Grodan tillsammans med svärmor. Sedan är det helg och slutet av maj. Vilket innebär att juni börjar nästa vecka. Juni ... Månaden då jag ska påbörja min nya romanprojekt. Jag hade tänkt plantera blommor i helgen men om vädret blir lika dåligt som det sägs ägnar jag den hellre åt att skissa upp strukturen för Manus 4.

Jösses - snart sitter jag där igen med mina minst 500 ord om dagen. Så roligt det ska bli!

Försommarens magi

Plommonträdet blommar galet, göken kokoar oavbrutet och jag vårstädar stugan. Gör korsdrag och får hjälp att damma av den ljumma vinden. Försommar - en magisk tid.

Over and out för releaseveckan

Vi hämtade nyckeln som målaren lämnat i köksbutiken som ligger i vårt hus (butiken har levererat och monterat alla våra nya vitvaror), pratade en stund med Åsa som berättade att också hon var inflyttad (jag älskar att höra folk berätta om de livsval de gjort), gick sedan bort till den italienska marknaden som hållit till på torget hela veckan. Fullt med folk överallt, skratt och glada röster; turistsäsongen har börjat. Satte oss vid ån och åt varsin pizzaslice. Onyttigt men så gott! Långpromenad efter det, som botgöring, och sedan iväg till Vätö. På vägen passade vi på att hämta 12,2 kilo böcker - mina friex av Alla dessa hemligheter. Releaseveckan är härmed avslutad och jag är lite trött men mycket nöjd.
Nu ska jag dricka te och läsa och vänta på att blåsten ska driva molnen på flykt.

Härifrån till verkligheten

Puh, är alldeles slut efter den mycket trevliga förlagslunchen (tack Susanna, Gunilla och Clara)! Nu dags att avsluta denna fantastiska releasevecka med en AW med Eva. Vi ska byta böcker med varandra och bjuda våra tålmodiga och stöttande män på ett glas. Hurra!

Eva och hennes fina, tänkvärda bok! Eller för att citera mig själv:

"Flyhänt och insiktsfullt berättat om sorg, kärlek och försoning.

En bok för döttrar och mödrar och en och annan make."

Om att våga ta språnget

Storytel bjöd in mig att gästblogga - tack för äran - och mitt inlägg hittar den nyfikna HÄR.

Om ni inte börjar leva gör jag slut

Foto: Jane Morén

Jag sitter på bussen och skriver. Nuförtiden sitter jag en hel del på bussen. Jobbigt? Inte alls. Tvärtom nästan. Lugnt och skönt - långpendlare är inga skräniga typer. Och utsikten är grön och skön. Jag är lite senare än vanligt, väntade på målaren som ska fixa hall och sovrum idag. Bort med fula skruvhål och på med ny färg.
Evas release igår var mycket fin. Vänlig, hjärtlig och känslosam. Skönt mingel och fina tolkningar av Barbro Hörbergs sånger.
"Jag tror att Om ni inte börjar leva gör jag slut kommer att passa dig", sa Eva när hon signerade mitt exemplar.
Jag började läsa den så fort jag satt mig på bussen hem och jag tror att hon har rätt.

Saker att glädjas åt.

Att ADH efter ett dygn tagit sig rakt in på Adlibris Topp 100.

Frukostträffen med förlaget och Akademibokhandelns personal.
Älskar bokhandlare och älskar Ackis vackra pappersmugg.

Kvällens releasefest!
Mycket coolt omslag och en insida jag ser fram emot att läsa.

Dags att bubbla lite

Jag erkänner: trots att Alla dessa hemligheter är min tredje roman smög jag iväg till Akademibokhandeln i Skrapan på lunchen, ställde mig framför hyllan där boken stod och log fånigt. Sedan köpte jag min egen bok.
Ja, ni ser - jag är bortom räddning.
Hemmets har en finfin utlottning, Vi Läser nämner den på Instagram och Akademibokhandeln Center Syd tror att den blir "Feelgood hit of the summer".
Gulp.
Nu drar jag iväg på afterwork med Maria och jag planerar att dricka ett glas bubbel. Faktiskt.

Franska kvinnors smala hemligheter

Jag hade varit nyfiken på den länge men innan jag fick ändan ur vagnen var den givetvis slutsåld precis överallt, inklusive på förlaget som råkar vara Norstedts. Sedan glömde jag bort den. Tills jag idag klev in i anrika Roslagens bokhandel i Norrtälje och fick syn på den: Franska kvinnors smala hemligheter av Mireille Guiliano (2006). Ett enda exemplar kvar. Nu är den min.

"Rolig, livsbejakande läsning, en blandning av livsvisdom, personliga minnen, recept och fransk "common sense". Så släng bort alla bantningsböcker och lär dig äta klokt - och njutningsfullt - för livet!"

Tankar tankar

Ibland blir vissa arbetsdagar längre än andra - jag kom hem klockan tio igår kväll. Men styrelsemötet gick bra vilket är det viktigaste.
Idag jobbar jag hemifrån. Om möjligt kommer jag alltid att göra det efter extra långa arbetspass. Och eftersom jag numera bor i en tyst lägenhet kan jag också göra det utan att ha öronproppar i. Inte förrän nu har jag till fullo insett hur stressad jag blev av ljudnivån i Norra Djurgårdsstaden.
Det var morgonens lägesrapport det. Nu ska jag jobba en stund, ta mig en kopp te och senare på förmiddagen bege mig ut på en promenad. Jag tänker så bra när jag promenerar och just tid för tankar är en bristvara när jag är på kontoret.

Releasevecka

Då var det dags för Alla dessa hemligheter att möta offentligheten. Bokus är först ut, Adlibris tycker den är en utmärkt morsdagspresent och boken kommer att skyltas fram hos den fysiska bokhandeln allt eftersom. Storytel släpper ljudboken på torsdag. Recensionsdatum - 13 juni.

Jag firar med ett styrelsemöte ikväll, en AW med Maria (självutnämnd ordförande i min fanklubb) på onsdag, ett frukostmöte med Akademibohandelns personal på torsdag och en releasefest (känns fint att gå på någon annans fest) på kvällen samt finlunch med förlaget på fredag följt av en AW med författarkollega och våra respektive.

För tio år sedan skulle jag ha befunnit mig i Cannes så här års och jobbat på filmfestivalen. Men för tio år sedan hade jag inte ens kommit på tanken att jag skulle bli författare.

Jippi!

Lugnt men inte stilla

En lugn dag. Ändå är jag trött i benen eftersom lugn inte betyder stillasittande. Nu har vi gardiner i kök och vardagsrum, bänkskivorna i köket är slipade och inoljade och hallmattorna utbytta, trots avsaknad av kvitto. Tack för bra service, Åhléns i Norrtälje. Givetvis hann vi knappt komma hem förrän vi hittade det förbaskade kvittot - i en matkasse.
På fredag kommer Alexander och målar om  sovrummet och hallen. Jag trodde inte att det skulle behövas men skillnaden mellan de väggar vi lät bli att göra något åt och de som fräschades upp blev för stor. Jag har svårt för disharmonier. Irriterar mig, kan inte slappna av och måste göra något åt saken.
Jag vet - vi ska flytta härifrån nästa år men det hjälps inte.

Pyssel

Ingen sol och svinkallt så vi passar på att fixa hemmavid. Byter ut fönsterhakar, putsar diskbänken tills den blänker såsom den gjorde när den var ny 1957. Tvättar bilen, dammsuger våra femtiofyra kvadratmetrar och skaffar fogfärg för att fräscha upp badrummet. Tar hem hallmattor som inte passar och som ska lämnas tillbaka. Upptäcker att vi redan hunnit tappa bort kvittot.

Istället för att fylla krukorna vid stugan med sommarblommor köper jag krukväxter till lägenheten.

Och så läser vi.

T avslutar Joyce Carol Oates och jag läser min egen bok, smått förundrad över hur mycket jag tycker om den. Adlibris rekommenderar den som morsdagspresent - ett alldeles utmärkt tips. Alla dessa hemligheter hade varit en given gåva till min egen mamma. Ibland orkar jag inte tänka på att hon inte finns längre.

Hemma från Göteborg

Hemma igen efter två bra dagar i Göteborg med kollegorna. Nästa gång jag åker dit blir det nog för att vara med på bokmässan. Och det är väl ungefär allt jag orkar skriva för tillfället.
Nu ska jag dricka te och äta rostade mackor med apelsinmarmelad på. Det är faktiskt fredag och då får man unna sig lite. Har jag precis bestämt.

Baksidan är också viktig

För att citera min författarvän Eva Rydinger: Framsidan ska locka, på baksidan ska du ta beslutet. Därför blir jag glad varje gång jag vänder på min bok - jag tycker att den är lika fin bak som fram.
Men nog tjatat om Alla dessa hemligheter. Jag ska åka på tjänsteresa till Göteborg och måste packa. Dessutom har jag intervjufrågor att svara på och ett blogginlägg åt Storytel att skriva. Ingen rast, ingen ro.

Glorious release av Gloria

Uppe med tuppen igen vilket inte är hållbart i längden. Men det brukar ta mig några nätter innan jag vant mig vid att sova på ett nytt ställe. Dessutom händer det så mycket just nu, och inte bara mig, att jag har svårt att slappna av.
Grattis till Åsa Hellberg som hade en glorious release av sin sjätte bok, Gloria, i går kväll på Kungliga Operan! Som vanligt var Åsa bländande - bilder från kvällen hittar ni på Simona Ahrnstedts blogg eller på Instagram under #gloria2016.
Massor av grattis och lycka till, hoppas min lilla gåva blir till glädje. En operadiva måste ju vara rädd om halsen ...

Nu finns Alla dessa hemligheter på riktigt!

Himla praktiskt att Norstedts ligger nära jobbet - enkelt att ila dit när förlaget kallar. Som i morse, för att hämta det första exemplaret av Alla dessa hemligheter. Hur det känns? Overkligt. Och bloody fantastiskt.
Nästa vecka finns den i bokhandeln. Jippi!

Tre nya författarsamtal i höst!

Välkomna till höstens författarsamtal på Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm!

Simona Ahrnstedt (foto: Anna-Lena Ahlström)

Inger Edelfeldt (foto: Gustav Mårtensson)

Martin Luuk (foto: Maria Östlin)

Sol, träd och vatten.

Vi flyttade in i lägenheten ikväll, hurra! Nu ska jag bara lära mig säga "hemma" om den.
Ett tag var jag orolig för att det sydvästra läget skulle innebära en kvalmig inomhusmiljö men det verkar inte så. Dels har vi nya persienner, dels silas solljuset genom de stora träden utanför (lönnar som det verkar). Tänka sig - här sitter jag och blickar ut över ett grenverk igen. Kvällshimlen får jag på köpet. Och ingen insyn!
Snart vardag igen efter en helg så ljuvligt vacker som bara helgerna i maj kan vara. Kalendern är fullspäckad vilket är tur. Med bara en vecka kvar bara till släppet av Alla dessa hemligheter behöver jag hjälp med att skingra tankarna.

Räfsat och rensat. Björkarna har slagit ut men eken väntar lite till.
Nästa helg ska jag plantera blommor i krukorna.

Eftersom vi inte ha någon balkong just nu fick cafémöbeln flytta ut till Vätö istället.
Plommonträdet är full i knopp - blommor eller blad, det är frågan.

En fantastisk utedag

Genast jag tittade ut i morse och möttes av blå himmel och spegelblankt sund, bestämde jag mig för att tillbringa hela dagen utomhus. Barbent och iklädd sommarklänning har jag ränsat i rabatterna, klippt gräsmattan och beskurit vår Flammentanz som i fjol var så stor och tung att den hotade att dra med sig hela stugan. En långpromenad följt av en tupplur i parasollets skugga hanns också med. Inte en flyttkartong så långt ögat nådde och för första gången på jag vet inte när har jag kunnat slappna av. Carpe Diem heter det visst.

En tiondel ros kvar men jag lovar att den kommer att blomma överdådigt ändå.

Liljekonvaljerna knoppas redan.

Alpklematisen klättrar i rönnen och under trivs liljekonvaljerna.

Pioner, en av mina älsklingsblommor.

I väntan på fransyskt besök

I väntan på Valérie och Olivier

Från att ha varit artigt men tydligt ointresserad av såväl Stockholm som Sverige, har min franska släkt gått över till det rakt motsatta. Förra maj hade jag glädjen att välkomna såväl kusin som kusinbarn och idag tog jag en fika med ett annat kusinbarn som jag inte sett på över 30 år. Skulle vi känna igen varandra eller inte? Jag lär vara så lik min far att den som inte träffat mig på decennier ändå vet vem den ska kindpussa. Valérie var bara 10 år senast jag såg henne, men tack vare Facebook visste jag vem jag skulle leta efter där jag stod vid Nybrokajen och väntade på båten som hon och hennes man Olivier skulle komma med. Vi kindpussades, promenerade bort till Gamla stan och tog en kaffe vid Stortorget. De tyckte Stockholm var en fantastisk stad. Vilket den ju är. Särskilt när solen skiner, termometern visar på fler plussgrader än vi trodde var möjligt så här års och naturen är såväl grön som skön.
Efter fikat kindpussades vi igen och bestämde att inte låta det gå 30 år innan vi sågs igen. De vandrade vidare till Fotografiska och själv passade jag på att köpa prydnadskuddar till vårt nya hem innan jag satte mig på bussen och åkte hem till Norrtälje.
Hem till Norrtälje.
Det känns konstigt att säga det men ändå rätt.

En vårrusig Kristi Himmelsfärd

Idag hände det, våren drabbade Vätö med full kraft. Det var så varmt att vitsipporna flämtade, ytterkläderna lämnades kvar på sina krokar och björkarna slog ut. En ljuvlig Kristi Himmelsfärd helt enkelt trots att vi tillbringade största delen av den inomhus. Att luncha på Tre praliners altan hann vi dock med.

Nu är lägenheten äntligen beboelig. Gardiner och tavlor saknas fortfarande men teven är inklopplad, routern likaså och krukväxterna är på plats. Jag har dammat och tvättat och putsat och T har satt upp takarmaturerna och kopplat in stereon. I och för sig låter det inget ur högtalarna men det ordnar sig nog. Dessutom är det fortfarande så att vi har alldeles för mycket grejer. Men vi har stoppat undan överskottet i förrådet och tänker att i morgon är en annan dag ...

Vi hann tillbaka till stugan för att njuta av varsitt glas rosé, en strålande eftermiddagssol och koltrastens sång.

I morgon måste T jobba. Vad jag ska hitta på återstår att se.

Livet är gott – trots värk och trötthet.

Meningen var att jag skulle skriva texter till höstens studieprogram idag - deadline för inlämning är på måndag. Istället har jag jobbat från 7 till 17 med att få ordning på lägenheten. Packat upp, stuvat undan, flyttat möbler, städat, tagit emot leverans av ny fläkt och kylskåp, gjort högar med saker som ska slängas och saker som ska till förrådet. Jag har varit på benen hela dagen och är helt slut. Lunchen blev en halvtimme lång bara men jag belönade mig själv med att gå in i blomsterhandeln och köpa nya krukor och blommor till köket.
I morgon får jag hjälp av T - då ska vi ta tag i det sista: koppla in all elektronik så att teve, nätverk och internet fungerar som de ska.
Texterna till studieprogrammet då? Dem skriver jag i helgen istället.
Just nu strålar kvällssolen rakt in i stugan. Trots att jag har ont i fötter, ben och rygg och skulle kunna somna stående är livet gott.

Mitt i naturen

Första gången vi såg den var på Valborgsmässoafton och därför har jag döpt den till Valborg. Huruvida Valborg är en ko eller tjur vet jag inte, jag tror inte att det är så lämpligt att jag försöker mig på att kolla upp saken. Valborg är nämligen en älg. En fjolårskalv. Och som alla fjolårskalvar så här års har mamman sparkat ut den ur boet. Hon ska snart föda en ny unge och Valborg måste härdanefter klara sig själv. En chockartad upplevelse för en kalv men det är bara att gilla läget.
Varje dag sedan i lördags har vi alltså sett kalven. Den står på samma ställe, på ängen vid skogsbrynet, och ser ut som den förmodligen känner sig - övergiven och förvirrad.
Bor man som vi gör just nu, på landet, och är uppe med tuppen, känns vissa morgnar som om vi befann oss mitt i ett avsnitt av Mitt i naturen. Häromdagen var det en räv som obekymrat travade förbi köksfönstret. Rådjur och harar är legio och vi har även sett en trana. För att inte tala om alla vanliga fåglar ...
Hur det ska gå för Valborg återstår att se. T har i varje fall förbjudit mig att ta med henen hem.

En till grop.

Hur bygget i Frankrike går vet vi inte riktigt - vår projektledare Madame Bellavista är inte den bästa kommunikatören - men vi tror att det går bra. Inte snabbt, men bra. Vår granne skulle genast höra av sig om någonting var konstigt.
Hur bygget av vår nästa Norrtäljelägenhet går är däremot lättare att övervaka - den ligger ju tvärsöver gatan. Byggnaderna som stod på tomten har rivits och istället har det grävts en grop. Fortsättning följer ...

Det känns som om gropar upptar en stor del av mitt liv just nu.

Sköna maj

Dottern och hennes sambo firade våren med oss.

Äntligen maj. Om två veckor är det dags för Alla dessa hemligheter att möta sina läsare ... Något jag både längtar efter och bävar för. Jag hoppas att läsarna ska gilla min berättelse men om så inte skulle vara fallet kan jag känna mig trygg i att jag jobbat hårt för att få till den bästa bok jag någonsin kan. Jag har inte slarvat, inte tagit några genvägar eller valt enkla lösningar. Med andra ord - jag älskar min berättelse och känner mig tillfreds med mitt arbete.

Vi har firat vårens ankomst i helgen. Familjemys, grillning, fackeltåg och brasa - precis som sig bör. Men vi har även packat upp flyttkartonger och kört några vändor till förrådet och återviningen. Det är inte mycket som ryms på 54 kvm ... Men så nyttigt att bli medveten om allt onödigt jag samlat på mig genom åren. Varför sex olika uppsättningar sängkläder till exempel när vi bara har två sängar? Varför tjugo temuggar? Varför så många badhanddukar att de fyller en hel kartong? Och alla dessa bordsdukar - jag som inte använder dukar längre ...

Målet är att kunna flytta in om en vecka. Jag tror att vi fixar det.