Packar

Några saker som ska med ner till huset i Cerbère:

- Gardinstång (enklare att köpa en på Åhléns än jaga rätt på en i Frankrike)

- Fönsterbräda (lösa fönsterbrädor är inte särskilt vanliga i Frankrike)

- Kronljus och värmeljus av stearin (billigare i Sverige)

- Safaristolarna från stugan (så att jag vet att de kommer ner ordentligt)

- Utomhusarmaturer (vi hittade snygga och billiga)

- Vita trasmattor (billigare än franska dito – om man ens hittar några)

- Tavlor (Lillhuset behöver pyntas till och vi har tavlor över)

- Tavellist (bra att de som stått i källaren kommer till användning igen)

- Böcker (alldeles för många men jag kan inte låta bli)

- Adventsstakar (snart är det advent igen)

- Piasavakvastar (kostar 4 ggr så mycket i Frankrike)

- Dammsugare (blev över när vi sålde stugan och funkar bra)

Frågan är om allt får plats i bilen. Tveksamt. Fortsättning följer ...

Det närmar sig – vårt nya liv.

T har gjort sin sista arbetsdag. Dator, arbetsmobil och passerkort är inlämnade. Efter tretton år hos samma arbetsgivare vidtar ett annat sorts liv. Ett franskt. Vi firade med melon, skinka och varsitt glas champagne.

Trots digra att-göra-listor, avskedsmiddagar och fikor med släkt och vänner, beställning av europeiska sjukförsäkringskort och bilpapper på engelska, överlämnande av lägenhetsnycklar och fullmakt till mäklaren, eftersändning av post, bortforsling av krukväxterna till svärmor, vår franska granne som berättar att han städat poolen åt oss och tänker dränka sig i den om Frankrike förlorar mot Argentina i morgon, inbokade möten med Crédit Agricole och byggledaren madame Bellavista, kan vi inte riktigt ta in att vi på söndag drar iväg till vårt alldeles egna franska hus. Inte för att ha semester utan för att bosätta oss där.

I förmiddags passade jag på att använda presentkortet jag fick i julklapp förra året: Fotvård och ryggmassage. Lyxigt och fantastiskt skönt.

Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända ...

Yes, där satt den!

En researchpärm kommer lastad.

Nej, inlägget handlar inte om det pågående fotbolls VM utan om Manus 5.

De senaste dagarna har jag jobbat som en tok för att hinna skissa klart innan vi åker till Frankrike. Berättelsen har funnits med mig dygnet runt och för en liten stund sedan printade jag ut resultatet av två månaders arbete. Vilken skön känsla!

Manuset är långt, mycket långt, ifrån att vara klart men det är ett första utkast. 62 scener med tillhörande synopsis. 15.000 ord. En början, ett slut och allt däremellan.

Jag har även samlat all research i en pärm så att informationen blir enkel att komma åt.

Det där med research skulle jag kunna skriva ett eget blogginlägg om ... Tänk så galet mycket tid som går åt till att läsa in sig på olika saker. Men jag gillar känslan av att veta vad jag skriver om. Av att ha koll. Dessutom lär jag mig massor.

Nu ska jag vila mig från berättelsen i några dagar och fokusera på annat. Städa till exempel. Lägenheten ska ju vara visningsklar när vi åker. Annonsen publiceras i augusti men enligt mäklaren har det redan kommit in intresseanmälningar. Jag förstår det – det är en fantastisk fin och trevlig lya som vi bor i.

Att-göra/packa-listan

Min att-göra/packa-lista har 25 punkter. Idag strök jag två av dem: 1) Köpa post it-lappar och utskriftspapper. 2) Ta fram min reservdator (en PC) och kolla om den funkar fortfarande (det gör den). Jag vill nämligen inte riskera att stå utan dator om min MacBook skulle få för sig att strejka. Visst finns det datorer att köpa i Frankrike men inga med svenskt tangentbord.
Jag har inte testat om den nya skrivaren/kopiatorn/scannern funkar men det utgår jag från.
Nu räknar jag dagarna tills vi åker. Så spännande allting känns! Och som jag längtar ...

Att lära sig ett nytt språk som vuxen

T har i flera år pluggat franska. Först på kvällskurs och sedan på egen hand. På egen hand innebär att han lyssnar på den franska radiokanalen Radio France Internationale (RFI) och slår upp ord han inte förstår. En annan bra sak han gör är att välja fransk dubb när han tittar på Netflix. Inte textat alltså, utan dubbat. Allt för att få in språkmelodin.

Att sitta i Sverige och lära sig ett nytt språk är inte lätt alla gånger, särskilt inte om du är medelålders och inte kommit i kontakt med språket som ung. Men T är ihärdig och förstår allt bättre. Dessutom vet vi båda att det kommer att gå mycket lättare när vi väl bor i Cerbère och han är omgiven av franska. 

Jag var 13 år när jag flyttade till Sverige och lärde mig svenska. Svenska är det språk som jag har lättast för eftersom jag har bott här större delen av mitt liv. Men efter ett par veckor i Frankrike märker jag hur franskan vaknar till liv allt mer och språken blandas. Det är bra för T som lär sig franska ord och meningar automatiskt. Däremot kommer jag nog aldrig att skriva på franska. Svenska är och förblir mitt författarspråk.

Theodor Kallifatides har skrivit en fin liten bok, Ännu ett liv,  om att skriva och om att ha två språk. Rekommenderas!

Om en vecka sitter vi i bilen ...

... på väg ner till färjan i Trelleborg. Jag har börjat att skriva listor istället för att försöka hålla i huvudet allt som ska göras och packas till dess. Kanske kan det få mig att sova bättre. Jag läser i tidningen om farorna med dålig sömn men orkar inte bekymra mig. Bara att avvakta tills hormonerna lugnat sig, tänker jag. Det finns så mycket annat att oroa sig över. Men det finns ännu mer att glädja sig åt och vara tacksam för.
Detta var dagens filosofiska inlägg, denna annandag midsommar. Nu återgår jag till mitt manus. Jag har fem dagar på mig att skissa klart berättelsen. Kämpa, Annika. Kämpa.

Midsommarafton

Lunch för sex personer. Regn, storm och kylslaget. Men på Sundsta gård såg värdinnan Therese till att vi alla hade det väldigt bra. Tack En liten smula för en fantastisk långlunch!

Lugnt midsommarfirande

För första gången på 18 år ska vi fira midsommar någon annanstans än på Vätö. Eftersom vädret lovas bli uselt struntar vi i att anstränga oss. Vi tar det lugnt istället. Lunchbuffé på Sunstagård i morgon och därefter manusarbete och Netflix hemmavid. På lördag åker vi upp till min bror i Gävle och på söndag blir det Sollentuna för att träffa T:s släkt. Det tror jag blir alldeles lagom mycket firande. 

Heureka, jag har funnit det!

Denna underbara skapelseprocess ...
I veckor har jag grubblat över Manus 5. Över karaktärerna och deras drivkrafter. Över temat, handlingen och dramaturgin. Ena stunden har jag trott att jag haft allting under kontroll för att i nästa inse att nej, så var det inte tyvärr. Berättelsen var ... vanilj. En dussinvara. Det sista jag vill är att skriva dussinvaror.

Jag har vaknat om nätterna och satt mig vid datorn. Jag har slitit mitt hår, växlat mellan hybris och prestationsångest.
Att planera Manus 5 har varit som att lägga ett jättepussel. Själva ramen gick rätt snabbt att få till och jag var full av tillförsikt. Men sedan kom jag till innanmätet och hade svårt att hitta rätt bit till rätt plats. Det fattades några bitar rent av.

Igår, efter ännu en sömnlös natt, insåg jag att jag hade fastnat. Antalet tappade maskor (för att fortsätta med metaforerna) var för stort och jag hade stickat flera varv fel. Bara att riva upp.

Gårdagen ägnades åt att planera om. På eftermiddagen var jag så trött att jag mådde illa. Hade då varit vaken 30 timmar i ett sträck. Gick och lade mig. Vaknade helt groggy en timme senare men – under av alla under – de saknade pusselbitarna låg på nattduksbordet. Heureka!

Lagom till middagen hade jag skrivit klart ett långt synopsis över hela nya boken. Jag vet hur den slutar (t.o.m. vilken som blir den sista meningen), vilka de dramatiska vändpunkterna är, antalet scener och deras innehåll. Under kvällspromenaden – en runda på 7 km – testade jag titlar på T. Brainstormade vilt. Och plötsligt satt den där. Titeln. Den än så länge hemliga.

I natt sov jag äntligen och vaknade lika tillfreds som när jag somnade. Berättelsen håller och den är allt annat än vanilj. Snarare citron och lakrits.

Helt ovidkommande väderleksrapport

Ett tag trodde jag att vädergudarna bestämt sig för att visa oss vad vi minsann kommer att gå miste om när vi flyttar till Frankrike. För aldrig har väl en maj och början på juni varit vackrare än i år. Nere i södra Europa är det tvärtom.
Onormalt enligt tidningen – en liknande majvärme som den vi haft inträffar bara tre gånger på en miljon år. Fast lagom till midsommar kommer regnet och ordningen blir därmed återställd.
Bilderna på Piren och Norrtäljeviken är från kvällspromenaden nyss.

Hem eller hem?

"Men när kommer ni hem igen?"
En fråga som vi ofta får och som vi hittills svarat diffust på: "I början av september någon gång. Och så åker vi igen i början av oktober."
Hade vi inte haft en osäkerhetsfaktor à la lägenhetsförsäljningen att ta hänsyn till, hade vi kunnat vara tydligare. Vi har dessutom velat lite huruvida vi ska bila upp eller inte. Men nu har vi bestämt oss och allt är bokat och klart: Vi flyger hem från Montpellier den 10 september och tillbaka hem den 1 oktober. Det kommer att bli lite förvirrat där ett tag huruvida vi menar Norrtälje eller Cerbère när vi säger hem ... Just nu har vi en fot i varje läger.
När vi kommer hem igen efter det har vi ingen aning om – allt beror på om lägenheten blir såld eller inte. Men jag tänker att det ordnar sig på något vis. Det brukar göra det. För det mesta.

Skriver lite när som helst

När jag bestämde mig för att bli heltidsförfattare såg jag framför mig hur jag skulle jobba disciplinerat varje förmiddag för att ägna eftermiddagarna åt annat. Så har det inte blivit kan jag avslöja utan jag jobbar med manus 5 lite när som helst, inklusive på nätterna när jag inte kan sova vilket för det mesta är mellan klockan 2 och 4. Tydligen passar det mig. Men eftermiddagarna klockan 14 och 16 går bort, jag kan omöjligen koncentrera mig då. Helst vill jag ta en tupplur. Det hade ju varit fiffigt om det varit tvärtom ...

Middag igår kväll hos våra f.d. Vätögrannar. Fint att återigen sitta och blicka ut över sundet men skönt att inte känna minsta lilla ånger över att ha sålt stugan.

Två veckor kvar tills vi åker till Cerbère och tidningen varnar för köer på autobahn. Jag kan inte minnas en enda bilresa genom Tyskland då det inte varit köer. Vi får göra som vanligt – ladda med vatten, någonting att tugga på, musik och (ljud)böcker. Samt tålamod. Med lite tur kommer fotbolls VM att hålla åtminstone några bilister borta från vägarna.

Vi säljer snart. Igen.

Räknar man in stugan på Vätö är vi inne på sjätte flytten på 8 år. Flyttkarusellen började i juni 2010, efter att vi tillbringat en februarivecka i Nice, en vecka som väckte en stark längtan efter att äga någonting eget i Frankrike. Två år senare köpte vi tomten i Cerbère. Meningen var att vänta tills vi närmade oss pensionsåldern innan vi bebyggde den. Så blev det som bekant inte, tålamodet var för litet och livet för kort. Alltså flyttade vi igen 2015, till en hyresrätt i Norra Djurgårdsstaden där vi inte trivdes. Vi bytte Stockholm mot Norrtälje 2016, till en tillfällig bostadsrätt i väntan på att den vi bor i nu skulle bli inflyttningsklar.

Alla våra flyttar och försäljningar sedan 2010 har alltså handlat om Frankrike. Om att få ner våra kostnader och frigöra kapital. Snart är det dags att sälja igen, trots att vi stormtrivs i såväl Norrtälje som vår lilla fina lägenhet. Men Cerbère kallar och lockropet går inte att stå emot.

Strukturerar

Arbetet med att strukturera upp Manus 5 fortsätter enligt plan. I morgon ska jag gå till Gammelgården, skriva ut all research och stoppa in den i en pärm. Även om jag anser mig vara rätt så digital, gillar jag det gamla sättet att jobba på: med papper och understrykningspenna.

Jag har beställt en skrivare/scanner/kopiator som ska få följa med ner till Frankrike. Det blir även en hel del böcker. Fördelen med att åka bil jämfört med att flyga är just packningen. Nu är inte vår bil särskilt stor men den rymmer mer än man tror, särskilt om vi fäller ner baksätet. I morgon ska den in till verkstan för en allmän kontroll. Vi vill minimera risken med bilproblem på autobahn. Jag har skräckfyllda barndomsminnen av mamma (hon reste alltid ensam med oss tre barn i bilen) som letar förtvivlat efter en öppen verkstad efter att våra slitna bilar (nya hade vi inte råd med) börjat låta och bete sig konstigt.

Nu ska jag fortsätta arbeta. Inga åttatimmars arbetsdagar här inte men jag klagar inte det minsta.

Vad göra med en massa frihet?

"Men vad ska T göra hela dagarna när ni flyttar till Frankrike?"

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan den senaste tiden och det slår mig hur otroligt inriktat på prestation vårt samhälle är. Det måste "göras" hela tiden. Inte många ifrågasätter att jag lämnade en trygg anställning för att bli författare på heltid, det är ett val som de flesta förstår (och avundas) eftersom jag, faktiskt, fortsätter att arbeta.

Men T? Vad ska han ägna hela dagarna åt? Kommer han inte att få ... tråkigt? Ja, jösses – finns det något värre än att ha tråkigt? (Sa hon ironiskt.)

Min naturliga motfråga blir: "Vad skulle du själv ägna din tid åt i motsvarande situation?"

Och här blir det ofta tyst. Väldigt tyst. För vad göra med friheten om man inte samtidigt har en massa pengar att lägga på nöjen, resor och diverse konsumtion?

Det tycker jag är en fråga som vi alla behöver ställa oss ibland.

Jag avslutar saker

Vi vaknade av en häftig regnskur i natt. Den var efterlängtad om än alldeles för kort. Allt blommar flera veckor tidigare än normalt. Schersminen, kaprifolen, paradisbusken ... Gräsmattorna är brända av solen.

Idag träffade jag min bokcirkel för sista gången. Vi diskuterade Förlåten av Agnes Lidbeck, berättelsen om två systrar som tvingas tillbringa några sommarveckor ihop när skärgårdshuset som deras döde far ägt ska tömmas. En bitvis otäck historia (systrarna är allt annat än snälla mot varandra) som jag streckläste.

Jag avslutar saker. Ingen mer bokcirkel och kören har jag redan tagit farväl av. I kväll var jag på mitt sista releasemingel på ett tag – Anna Lönnqvists som kommer ut med sin tredje roman, Julia och Jack. Dagarna denna märkliga försommar har varit fyllda av olika slags aktiviteter och åtaganden. Men nu väntar tre dagar då jag inte har annat inskrivet i kalendern än Manus 5. Såg förresten i Svensk Bokhandels katalog att en av höstens många böcker har exakt samma titel som den jag hade tänkt döpa min till. Typiskt.

Norrtälje i mitt hjärta

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag älskar Norrtälje. Nu har vi bott här i drygt två år och även om jag längtar ner till Cerbère känns det tråkigt att lämna denna fina lilla stad. På Ica i morse stötte jag på bokhandlaren och vi växlade några ord över fruktdisken. Sedan pratade jag bort en stund med charkuteristen tillika vår granne. Strax därpå kom en av ägarna till Gammelgården där jag hyr in mig en dag i veckan fram och frågade om läget.

Ikväll hade bostadsrättsföreningen sitt årsmöte i pastorsexpeditionens samlingslokal och efteråt blev det räksmörgås och massor av prat och skratt. Fina Norrtälje ...

Dagens plåtning gick som en dans förresten och fotografen var densamme som fotade stugan. Det borgar för fina bilder. 

29 grader i skuggan

Fönsterputs (ut och in och emellan – här fuskas inte) och allmänt fix med lägenheten, åka till återvinningen och slänga saker, åka till macken och kolla däckens lufttryck, åka till förrådet och hämta en flyttkartong, hämta upp parasollet som flög ner till grannen när sydvinden tog i samt belöna oss själva med en fika nere vid ån. Där har ni en kort resumé av denna kvalmiga söndag (29 grader i skuggan).

Jag skulle tro att vanligt folk tillbringat den på en strand någonstans, med en glasstrut i handen. Inte vi då eftersom vår lägenhet ska plåtas i morgon. Den sätts inte ut till försäljning förrän om ett par månader men skönt att ha fotograferingen avklarad. Planen är att göra den visningsklar och lämna nycklarna till mäklaren innan vi åker ner till Cerbère. Förhoppningsvis är den såld när vi kommer tillbaka i september. Ingen katastrof om så inte skulle vara fallet – vi har egentligen ingen brådska.

Att tänka på att vi återigen ska sälja en bostad ger mig huvudvärk. Alltså undviker jag att tänka på det. Jag förvandlar mig själv till en robot. Jag tänker inte – jag bara gör.

Tre veckor kvar av vårt gamla liv?

Det är inte ofta jag åker in till Stockholm nu för tiden men just den här veckan har jag dels varit på Jenny Fagerlunds bokrelease, dels träffat författarvännerna Eva och Anne-Lie. Och i morgon är det dags igen – cocktail hos vänner. Det är helt enkelt den här tiden på året och jag ser hur juni försvinner i en rasande fart.
Om bara lite drygt tre veckor packar vi bilen och drar iväg till Cerbère och till något som kan bli ett helt nytt liv, ett liv vi egentligen hade tänkt oss om fem år eller så. Hur det blir beror på om vi får lägenheten såld eller inte. Får vi det (bostadsmarknaden är ju lite osäker just nu) avvecklar jag min enskilda firma. Vi har då inget som binder oss till Sverige längre och kan flytta till Cerbère och skriva oss där.

Det händer att jag vaknar mitt i natten och undrar vad sjutton vi håller på med. Inte kan man väl bara kasta loss på det här viset? Sälja allt och emigrera? Är inte det väldigt ... oansvarigt? Det är ju att jobba och samla poäng till pensionen som gäller. Vad ska hända med det orangea kuvertet? Och vad ska barnen säga?
Men ännu oftare vaknar jag och tänker: varför inte? Ett skuldfritt liv (studielånet, huset och bilen är betalda) med större frihet, mindre stress och varmare klimat kan väl inte vara fel. Med lägre inkomster i och för sig men som kompenseras av lägre utgifter och mindre konsumtion.
Barnen då? Jo, de hejar faktiskt på. Säger att vi har bara ett liv.

Nationaldag ...

... och vi har inte firat den ett dugg. Men lunchat tillsammans med T:s mamma har vi gjort, klippt hennes gräsmatta och suttit och ätit körsbär i hennes trädgård. Kanske ett slags firande ändå.
Ikväll ska jag jobba – Manus 5 kallar. Jag kom på en superbra scen när vi satt i bilen hem så den ska jag se till att genast få in i min synops som bara blir längre och längre. Drygt 7.500 ord redan och jag tycker fortfarande att det är roligt med mitt nya sätt att jobba fram en berättelse.

Rekordväder

Svalare idag men fortfarande inget regn i sikte. Stor risk för skogsbränder – Västmanland är redan drabbat. Ur led är tiden ...

Jobbar och älskar det

Jag jobbar. Fortsätter på den inslagna vägen och skriver ett första utkast till manus som egentligen är som en mycket lång och mycket detaljerad synops. Indelad i kapitel och scener. Jag kompletterar med ett excelark som jag fyller i allt eftersom så att jag får överblick. Vissa författare använder sig av post it-lappar men jag föredrar ett exceldokument som jag sparar i molnet. Utöver det gör jag en massa research och läser in mig på mängder av material.

Varför allt detta jobb kan man undra. Därför att jag tycker det är roligt men framför allt därför att jag nu, när jag skriver på heltid, har möjlighet att koncentrera mig timmar och dagar i sträck. Och koncentrera mig behöver jag för att inte tappa de olika trådarna och för att få ihop dramaturgin på ett bra sätt. Berättelsen går inte alltid åt det håll jag först tänkt mig men det är ju det som är spännande! Dessutom kan jag enkelt styra om vid behov. Mycket jobb är det men jag tror att jag får igen det.

Mitt mål är att ha hela utkastet klart tills vi åker till Frankrike. Resten av sommaren och hösten ska jag ägna mig åt gestaltning, dialoger och fördjupningar. Och åt att fila på språket, det roligaste jag vet.

Tänk att man har så skoj på jobbet att man inte ens längtar efter att vara ledig!

Loj söndag

Igår var vi bortbjudna på middag hos vänner som bor en dryg timme från Norrtälje. Det var supertrevligt, vi sov över och kom hem på förmiddagen och har inte gjort ett vettigt handtag på hela dagen. Förutom den sedvanliga långpromenaden då, den hoppar vi inte över. Ett tag tänkte jag gå bort till Lommaren och doppa mig men sov middag istället. Att sova middag är underbart. Minns att min farmor alltid gjorde det. Lade sig på sängen, läste och slumrade till.

Annat vi gjorde igår var att åka till Vätö för att hjälpa våra f.d. grannar att sjösätta båten, vår gamla som de köpt av oss. Vi morsade på flera grannar, pratade lite om ditt och datt och åkte sedan därifrån. Jag som var orolig att det skulle kännas jobbigt konstaterade (återigen) att allt har sin tid. Vätö är ett avslutat kapitel för vår del. En bra känsla. Vi har haft underbara år i stugan vilket vi är tacksamma över men snart, om bara fyra veckor, är det dags att packa bilen och åka ner till vårt franska hus. Trots den varmaste och soligaste maj typ någonsin här i Roslagen, längtar jag efter att byta miljö. Jag längtar till Medelhavet och till bergen. Till dofterna.