Bokföring och missräkning

Regn och åska hela dagen och jag passade på att komma ikapp med bokföringen. Tack gode gud för nätbaserade bokföringsprogram som, bara man matar in allting rätt, tar fram såväl balansen som resultat- och momsrapport åt en!

När det gäller vårt husbygge upptäckte jag idag att plattläggarna inte förstått att mosaiken vi köpt var till badrumsgolvet. Ett ovanligt grepp tydligen och killarna har därför använt samma klinker i badrummet som i resten av huset. För så har vi ju gjort i gästhuset. Suck ... Att be dem riva upp allting vore slöseri med resurser så vi får helt enkelt tänka om. Mosaiken gör sig lika bra som fondvägg men ett mosaikgolv hade varit häftigare.

Det är på barnen man ser att tiden går

”Vi kommer!” messade jag C i morse innan vi slängde på oss kläderna och skyndade bort till O och M:s hus där promenadgänget brukar samlas. För första gången skulle även vi följa med. Himlen hade spruckit upp, vinden vänt och morgonen var som gjord för en utflykt. Det blev trevliga kilometer och jag fick mina ord skrivna ändå.

Idag fyller min fina dotter år. Det är på barnen man ser att tiden går, brukade min farmor säga. Så rätt hon hade.

Närkontakt av tredje graden?

Vädret – igen

Vädret, detta ständiga väder, är idag fascinerande dåligt. Hårda vindar, regn och 6 grader varmt. 500 meter högre upp snöar det. De bybor som bott här länge ruskar på huvudet och säger att vintern kom redan i oktober i år. Annars lär februari vara den allra värsta månaden här nere, med stormvindar, till och med orkanstyrkor (250 km/h) över Roussillonslätten.

Grannar berättar för oss om mars 2010 när byn blev insnöad i tre hela dagar. Vattnet frös på sina ställen, elen försvann till och från och det gick inte att ta sig ut. Oplogade vägar, drivor på flera meter, inga vinterdäck och inställda tåg. Byborna kurade ihop sig, åt konserver och eldade i sina kaminer. Det gäller alltså att ha en kamin i reserv. Inte nödvändigtvis braskamin, gaskamin går också bra. Och så fotogen- eller gasolkök. Nu är det som sagt bara oktober och det ska bli varmare igen men vi tänker ändå införskaffa en extra värmekälla. Utifall att …

Det fantastiska dock är ljuset. Trots vädret behöver vi inte tända inomhus om dagarna, för bakom molnen står solen fortfarande högt. Att temperaturen sjunker gör oss ingenting så länge som den stiger igen efter några dagar och så länge som ljuset är kvar.

Förresten kom klinker- och kakelleveransen i morse, precis som utlovat och trots vädret. En orosfaktor mindre. I storhuset jobbar nu elektriker och plattläggarna sida vid sida och alla är vid gott mod. Jag med. För när hantverkarna är glada är också jag det!

Stillsamt liv

Regnet piskar mot rutorna och havet är blygrått, toppat med vita gäss. Temperaturen utomhus har sjunkit ner till 10 grader men i vårt lilla hus är det varmt och skönt trots att värmen inte är på. Fötterna i tofflorna är fortfarande utan strumpor.

Jag sitter på sängen och skriver och trivs med sovrummet som arbetsplats. Att sitta avskilt men inte isolerat, kanske med musik i hörlurarna, ensam med mina tankar tills jag uppnått dagens mål.

Under tiden pluggar T franska på nedervåning där han har nära till espressomaskinen. Han brukar komma upp efter en stund, med en kopp te och en chokladbit som han ställer på nattduksbordet. Sen går han ner igen.

Så brukar de flesta av våra dagar se ut och det glamourösa författarlivet lyser med sin frånvaro. Eftersom dagarna är längre här nere brukar vi – när det inte regnar – ta en promenad vid tretiden och vara borta ett par timmar.

Igår åkte vi till grannbyn Banyuls istället, inbjudna av svenska R att ta en fika på hennes terrass med utsikt över trädgården och bergen.

Vi lever ett stillsamt liv. Ändå försvinner dagar och veckor i en rasande fart.

Byggnytt

Att bygga hus utomlands är sannerligen ett äventyr men hittills har vi haft tur, allt har flutit på som det ska förutom förseningarna då. Det är sagt att storhuset ska vara klart den 17 december men jag tror inte att det håller – bygget är redan två veckor försenat. Vi har till exempel inte fått kakel och klinkers levererade ännu, trots att fakturan är betald. Idag fick jag av plattläggaren höra att förseningen beror på att leverantören befinner sig under rekonstruktion. Åhåjaja. Leveransen är lovad till nästa vecka men vi får väl se hur det blir med den saken ...
Under tiden har plattläggaren och hans hantlangare fixat till underlaget, en blandning av sand och cement som läggs över alla rören och jämnar ut golven.
Nu är det bara att hålla tummarna för att leveransen kommer som utlovat.

Höstlov

La Tramontane blåser men det är 24 grader varmt och himlen är så blå att det känns overkligt. Vi tog en kort promenad på 1,5 timme efter att jag klarat av dagens skrivbeting. Det gick helt enkelt inte att låta bli trots fortsatt träningsvärk.

Denna vecka och nästa är det höstlov i Frankrike. Bageriet i vår by har Halloweenpyntat, precis som butikerna i Perpignan. Men tack och lov är det ingen som tagit fram julpyntet ännu. Jag är konservativ när det gäller helger och tycker att det är synd att semlor säljs redan i december och julsaker i oktober. Och var är det för glädje med att baka lussekatter i oktober? Nej, jag förstår det inte.

Om två månader är det alltså julafton och vi har fortfarande inte bokat resan upp till Sverige. Vår första tanke var att ta tåget men jag vågar faktiskt inte förlita mig på att SJ håller tidtabellen vilket skulle leda till att hela kedjan av platsbokningar gick om intet. Så det blir till att flyga trots allt. Men varifrån? Vi har tre alternativ: Montpellier, Barcelona eller Toulouse. Det är ungefär lika långt till alla tre flygplatserna och vi kan ta tåget till samtliga om vi vill. Men tåg är förvånansvärt dyrt så det kanske blir bil trots allt. Inte alltid lätt att vara både pris- och miljömedveten.

Får jag lov att presentera ...

... Dexter!

Det tog oss en stund att hitta ett namn som vi kunde enas kring och som rent ljudmässigt är enkelt för en hund att lystra till. Samt att det ska kunna uttalas både på svenska och på franska.

Ikväll betalade jag in handpenningen och nu är det bara att längta till januari. Under tiden får vi hålla till godo med bilderna som uppfödaren mejlar över.

Stillsam dag

Igår kom vi på den strålande idén att gå över bergen bort till Banyuls för att äta lunch och sedan ta bussen tillbaka hem, en promenad i kuperad terräng på två timmar.
Men vi orkade inte vänta två timmar på bussen och bestämde oss för att promenera tillbaka istället. Bara det att vi någonstans gick fel, hamnade på en annan bergssida på stigar som inte ledde någonstans eller fel.
Det tog oss tre timmar att komma hem – jag tror att vi stapplade fram de sista metrarna – men hem kom vi.

Idag har vi inte rört oss mer än nödvändigt, förlamade av träningsvärk. Men jag fick desto mer skrivet!

Vi ska bli med hund!

Jag älskar hundar. Växte upp med tax, blandras och colliehundar men eftersom jag som vuxen jobbade heltid kunde jag inte ha en egen. Mammas fick fungera som substitut. Men drömmen om en egen vovve har alltid funnits där. Efter ett besök på hundmässan i Älvsjö för ett par år sedan blev både T och jag förtjusta i rasen irländsk terrier. Vi läste på och kände att den skulle passa oss. Fast – återigen – inte så länge som vi båda jobbade.

Efter att jag sade upp mig förra året kontaktade jag de få svenska uppfödare av irländsk terrier som finns för att ställa mig i kö. Sedan flyttade vi till Frankrike och hundprojektet lades på is. Tills nu. Jag har nämligen tingat en hund hos en fransk uppfödare och i januari åker vi och hämtar den. Tidigare går inte eftersom vi åker upp till Sverige och jag inte vill resa med en valp. Det innebär att valpen som föddes i slutet av augusti hinner växa till sig lite vilket är bra. Åtta veckors valpar är söta men jag föredrar en som hunnit bli några månader.

Jag är faktiskt lite chockad – tänk att jag äntligen ska bli med hund!

Grön oktober

Det går ganska mycket tid åt diverse administrativa bestyr vilket är oerhört frustrerande. Men långsamt men säkert tar jag mig igenom den franska byråkratiska djungeln. Idag var det den franska motsvarigheten till transportstyrelsen som jag fick fajtas med – bilens ska registreras om. Allting görs via nätet numera vilket borde vara praktiskt. Det är det inte. Sidan hänger sig utan att spara, den vägrar att ta emot bifogade filer utan att tala om varför, den påstår att formatet är fel trots att det inte är det och som lök på laxen säger den att bifogade dokument (vanliga pdf) utgör en säkerhetsrisk. Suck. Men till slut, efter flera timmars jobb, lyckades jag få iväg vår ansökan. En stund senare damp det ner femton (15!) bekräftelsemejl att den kommit in. Ett tag var jag så arg att det kokade i skallen.

Nu är det i varje fall kväll och vi hann med en promenad upp till fyren. Tack vare allt regnande de senaste dagarna är naturen grön och väldoftande. Det känns faktiskt mer som vår än höst, särskilt när det fortfarande är 20 grader varmt i skuggan. Jag älskar det.

För ett år sedan fick jag nog

Igår var det ett år sedan jag sa upp mig från min chefstjänst för att satsa på mitt skrivande. Eftersom det dröjde till mitten av april innan jag mönstrade av, hade jag gott om tid att ångra mig men inte en enda gång var jag frestad att kliva tillbaka in i ekorrhjulet.

Först nu inser jag till fullo hur less och desillusionerad jag var. Hur mycket jag längtade efter ett annat slags liv, ett där jag ägde min egen tid och slapp dränerande energitjuvar. Det var alltså inte ett nytt jobb eller lugn och ro jag suktade efter utan frihet. Att förändringen i slutändan blev så stor som den blev var inget jag hade planerat men jag är tacksam att livet gav mig en spark i baken.

Ett nytt land, en ny tillvaro, innebär nya utmaningar. Allt är inte lätt alla gånger men förutom barnen och vännerna saknar jag absolut ingenting av mitt gamla liv, inte ens lönen.

Jag skriver, jag andas, jag är glad.

Tålamod är en dygd ...

Bank-ID finns inte i Frankrike, inte heller personnummer – fransmän är ytterst tveksamma till personnummer – men 2016 sjösattes det statliga initiativet FranceConnect som gör det enkelt för medborgarna att via ett särskilt ID-nummer logga in på franska myndigheters hemsidor. Även vissa banker och försäkringsbolag har tillgång till tjänsten. Det är m a o ett himla användbart nummer, tycker åtminstone jag som är van vid att Moder Svea håller koll på sina barn från vaggan till graven. Revolutionära Mariannes ungar däremot är misstänksamma av naturen.

För att kunna få min IDentité Numérique som det heter, måste jag förstås identifiera mig på något vis. Till exempel via mitt skattenummer.
- Jag har inget skattenummer eftersom jag aldrig deklarerat i Frankrike.
Socialförsäkringsnumret funkar också.
- Jag har inget socialförsäkringsnummer eftersom jag inte varit bosatt i Frankrike i 3 månader ännu.
Eller så kan jag använda mitt telefonabonnemang hos statliga operatören Orange.
- Jag har inte Orange som operatör.

Vi måste registrera om bilen vilket inte görs via Prefekturen längre utan online. Jätteenkelt, man loggar bara in via … FranceConnect och IDentité Numérique!

Tre glas vin och ett antal utryckta hårstrån senare läser jag att även Posten har rätt att identifiera mig. Perfekt! Bara att gå till postkontoret och visa upp mitt pass alltså.

HA HA HA!

Endast BREVBÄRAREN har rätt att identifiera mig. Det går till på det viset att jag visar upp mitt pass för honom. Sedan intygar han (oklart ännu hur han gör det) att jag är jag och ingen annan. FranceConnect uppmanar mig å det bestämdaste att ta reda på exakt när han brukar komma till vårt hus samt se till att vara på plats när han gör det.
I morgon är det alltså jag som slår läger vid brevlådan, tillsammans med en flaska vin som muta – jag menar present.

Och efter sol kommer regn ...

Enligt vad vi läst oss till lär oktober vara årets regnrikaste månad här nere, beroende på de häftiga åskskurarna. Däremellan är det varmt, fuktigt och mestadels uppehåll.

Att jag tjatar om vädret beror på att jag tycker det är så roligt att upptäcka årstider som inte är som de svenska. Medan mitt Facebook-flöde översvämmas av bilder på höstfärgade landskap och svampkorgar har vi ingenting av detta hos oss. Visst är det höst men ofta krävs det kyla för att träden ska byta färg och någon kyla har vi inte sett röken av. Trots molnen och diset är det fortfarande en bit över tjugo grader varmt på dagen och inte kallare än arton om natten. Fukten har fått fröogräs att gro i vår dörrmatta!

Även om det inte alls blir lika mörkt i Cerbère som i Norrtälje är det ändå härligt att tända ljus och dricka en kopp te på kvällskvisten samtidigt som jag lyssna på någon av mina Spotifylistor. Just stearin- och värmeljus såg vi till att köpa ett rejält lager av innan vi lämnade Sverige. Jag minns att även mamma gjorde det när vi bodde i Frankrike eftersom hon föredrog svenska stearinljus framför paraffinvarianten som dominerar här.

Vi satte upp en fönsterbräda i sovrummet idag, inköpt i Sverige och nedfraktad i bilen. Den enda anledningen till det (fönsterbrädor existerar inte i Cerbère) är att jag vill kunna tända en fönsterlampa om kvällarna och en adventsstake på första advent.

Vi har även skruva fast en gardinstång ovanför skjutfönstren ut mot terrassen och hängt upp de grå tunna linnegardinerna från lägenheten i Gamla Filmstaden. Med hantverkare som jobbar från morgon till sen eftermiddag och har full insyn, är det skönt att kunna dra för, särskilt om morgnarna när jag såsar omkring i morgonrock. Kanske undrar de vad det är för lyxtillvaro jag lever. Att jag varit vaken halva natten och är aptrött vet de förstås inte.

Annat vi gjort är att beställa möbler till storhuset. Det var inget vi planerade men plötsligt hade vi lagt handpenning på en soffa, en fotpall, en skänk, ett matbord, fyra stolar, två barstolar och en underbar matta i turkosfärgad konstsilke. Leverans i början av januari. Till skillnad från gästhuset som går i gråa, vita och svarta toner blir storhuset något färggladare. Jag tror att det kommer att bli riktigt fint.

I morgon är det måndag. Elektrikern och rörmokaren är klara för den här gången och har lämnat över stafettpinnen till plaquisten som har i uppdrag att spackla över hundratals skarvar. Och på tisdag kommer Cuisinella för att kontrollmäta köket.

Tänkt vilket privilegium det är att kunna sitta på första parkett och följa hur ens lilla hus växer fram. Så oerhört tacksam jag är över det.

Efter regn kommer sol

23 grader i skuggan, 29 i solen och 20 i havet. Då måste man bada, så är det bara. Till helgen ska vädret blir sämre igen och jag har ju bestämt mig för att göra Carpe Diem till mitt motto. Alltså fångade jag dagen. Men sedan gick jag tillbaka till datorn och skrev klart dagens kvot. Någon måtta får det ändå vara. För hur skulle världen se ut om var och en inte gjorde annat än ägnade sig åt lättsinne?
Som Göte i Gröna fingrar sökes skulle ha sagt ...

Oktoberregn

Det har åskat och regnat något alldeles kopiöst. Oktobermånads hela vanliga mängd kom ner inom loppet av några timmar och Medelhavet är farligt. Inga båtar ger sig ut när vågorna rullar lika tungt som nu.

Jag hade för säkerhets skull pumpat ner nivån i poolen vilket visade sig vara klokt. Poolen borde i och för sig tåla att översvämmas men jag föredrar att inte chansa eftersom jag inte vet om vattnet riskerar att tränga mellan linern och poolväggen.

Ännu mer regn fick Barcelona och framför allt Mallorca där minst tio personer omkommit sedan en vall brustit. Hemskt. Men trots ovädret är det fortfarande runt tjugo grader varmt ute och vi blir lika positivt överraskade varje gång vi öppnar ett fönster eller någon av dörrarna.

Hantverkarna – rörmokaren och elektrikern – jobbar hårt med huset och jag inser vilken skillnad det är att bygga ett stenhus jämfört med ett i trä. Stenhus tar längre tid att färdigställa och jobbet är både tyngre och smutsigare. Men grabbarna visslar medan de jobbar och verkar gilla uppdraget. 

Inga promenader och bergsturer på ett par dygn alltså och jag börjar få abstinensbesvär. Å andra sidan är det perfekt skrivarväder.

430 meter

Det vankas dåligt väder. Regnbågen över havet bådar inte alls gott och ska man tro vädersajterna ska det inte bara regna kopiösa mängder tisdag och onsdag utan även åska. I Cerbère blir det som värst på onsdag. Därför passade vi på att ta en tur upp i bergen idag. Vi började med att gå uppför en, som det kändes, lodrätt getstig som sträckte sig hur långt som helst, eller åtminstone upp till 370 meter över havet där hängflygarna brukar kasta sig ut. Vi kom sedan in på en mänskligare lutning och fortsatte upp till 430 meter. Äntligen fick jag se vad som gömde sig bakom bergskammen! Fler och högre bergstoppar. Fantastiskt vacker.
Drygt en mil gick vi sammanlagt och dagens övning slutade med ömmande vader, lår och rumpa. Jag antar att det innebär att de fått jobba ordentligt.

Söndagsutflykt till Cap de Creus

Det regnade rejält i natt och blixtrade som sjutton över havet. Sedan vaknade La Tramontane och lagom tills pappa kom för att spendera eftermiddagen med oss, var himlen rentvättad och blå igen.

Vi åkte över till den spanska sidan av Katalonien, bort till nationalparken och fyren på Cap de Creus som vi klara dagar ser från Cerbère. Klippan ligger bara 47 kilometer bort men vägen är kurvig och medelhastigheten inte högre än 40 kilometer i timmen. Det gjorde inget, målet var väl värt resan.
Roligt att få umgås med pappa och lära känna honom på nytt och jag vet att han känner detsamma. Vi brukar tala om både gamla och nya tider. Skratta åt gamla minnen och hoppas på en ljus framtid.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var tonåring och mamma tog med oss när hon flyttade tillbaka till Sverige. Pappa träffade jag på somrarna bara. Jag tänkte inte så mycket på det, det var som det var och jag hade fullt upp med mitt eget liv. Dessutom bråkade vi ofta. Men tiden går och det känns bra att få umgås med varandra igen innan det är för sent.

Vår egen blå zon

Vi nöjde oss med att promenera på vår egen kulle idag, en lagom stor ansträngning efter gårdagens långa bergsvandring på 3,5 timme. Förutom det har vi rengjort poolen, sopat terrasserna, putsat fönstren och läst. En lugn dag helt enkelt. Vi skulle ha kunnat tillbringa den på stranden – folk badar fortfarande – men vi trivs bra i vårt lilla hus även om vi längtar tills vi får flytta in i det större, det som blir vårt riktiga hem. Det jag framför allt ser fram emot är att få ett kök med arbetsytor. Samt att komma några meter närmare havet ...

Förresten så tittade jag på en intervju med Dan Buettner som driver sajten bluezones.com. Detta med blå zoner är intressant tycker jag. Hur kommer det sig att människor lever så mycket längre i vissa, av varandra helt oberoende, delar av världen? Vilka är de gemensamma nämnarna? Nio stycken om man ska tro Buettner. Han nämnde även vikten av att leva på rätt plats, att sol, berg och hav var positiva faktorer. I så fall borde vi ligga bra till – Cerbère har allt detta.

Från gårdagens vandring.

Var är hemma?

Farfar sa ofta att Medelhavet var mitt hav, eftersom jag föddes i Nice. Jag antar att det var hans sätt att påminna mig om att jag inte skulle glömma mina rötter.
Just detta med rötter har jag funderat mycket på. Vilka är de och vilken är deras mylla? Kan man ha rötter på flera ställen?

Hälsingland var mammas mylla, Nice var pappas. Mamma återvände som medelålders till sina rötter, pappa gjorde det inte. När han fyllde åttio förra året valde han att ha kalaset i Auvergne där han bodde som tonåring. Först då insåg jag att det var där han kände sig hemma trots att han aldrig bott där som vuxen. 

Knepigt detta med tillhörighet, många känslor på en och samma gång … 

När jag vaknade av soluppgången i morse och hörde havet, fåglarna och grannbarnen som var på väg till skolan uppfylldes jag av en stark känsla av att ha kommit hem. Senare, när vi gick i bergen och jag stannade till för att njuta av utsikten, kände jag mig också hemma. Fast det gjorde jag ju på Vätö och i Norrtälje också. Onekligen förvirrande. 

Å andra sidan – vad spelar det för roll? Viktigast är att jag trivs, oavsett var jag bor.

Soluppgången förflyttar sig alltmer åt höger. Kommer jag att se den från huset även i december?

Vill promenera och vandra mera

Sitter man så mycket vid datorn som jag gör måste det balanseras upp med att jag rör på mig om jag inte ska få ont i kroppen och gå upp i vikt. Promenader – gärna riktigt långa – är den motionsform jag gillar bäst men jag har blivit lite försoffad. Jag var ju ute och gick en del i somras men många gånger var det helt enkelt för varmt för längre turer. Annat är det nu. Fortfarande shortsväder men bara 23-24 grader.

Ambitionen är att testa samtliga vandringsleder som finns runt byn innan högsommarvärmen är tillbaka nästa år. Fast då måste jag köpa bättre skor samt något lämpligt ytterplagg. Kanske en vandringsstav också, som hjälp att hålla balansen. Stigarna i bergen är både branta och steniga. Drömmen är att få så pass bra kondition att till våren kunna gå längs med någon av de fantastiskt vackra vandringslederna högre upp i Pyrénéerna.

Carpe diem – mitt nya motto

T som poolskötare. Men något dopp
i det sextongradiga vattnet blev det inte.

Skatteverket har godkänt vår emigration och därmed är vi inte längre folkbokförda i Sverige. I gengäld skickade det franska skatteverket ut en fastighetsdeklaration som jag ska fylla i. Jag antar att det innebär att vi nu finns i deras rullor. Återstår att registrera om bilen och få ordning på den franska försäkringskassan, la sécurité sociale. Jag betar av en sak i taget.

När vi var ute på vår dagliga promenad – det blåste lite fortfarande men himlen var molnfri och solen sensommarvarm – slog det mig att jag sällan oroar mig över sånt jag gjort. Däremot kan jag fundera mycket på framtiden. Jag planerar, gör listor och glömmer att njuta av nuet. Att fånga dagen ska därför bli mitt nya motto.

Maria lade ut bilder på Norrtälje på sin blogg och jag påmindes om vilken fin och vänlig liten stad det är. Jag är så glad över våra två år där och även över alla åren på Vätö. Utan dem hade jag nog inte blivit medveten om hur bra jag trivs med det småskaliga.

Cerbère är ju mindre ändå, en smula i jämförelse med Norrtälje, och sommarsäsongen är definitivt över. Matbutiken stänger tidigare och öppnar inte alls på måndagarna. Posten har öppet fram till lunch och tre av fem restauranger/pizzerior har stängt. Den som fortfarande håller öppet gör det från fredag till tisdag bara. Hamnen har tömts på bryggor och båtar, sommarhusen har bommat igen. Ändå är byn långt ifrån öde. Gympan har börjat igen efter sommaren läser jag i lokaltidningen och på det gamla hotellet Belvédère planeras det filmvisningar och konserter. Vi är ju trots allt hela 1.247 stycken som bor här året runt ...

Cerbère sett från Vikingakullen. En klar dag som denna ser man ända bort till Cap de Creus i Spanien.

Litet men naggande gott

Så mycket som hänt med bygget medan vi varit borta! Storhuset blir allt annat än stort (en trerummare på 73 kvm) och de två sovrummen kommer inte att rymma annat än säng, nattduksbord och inbyggda garderober. Sedan är det nog fullt. Ett litet men naggande gott hus!

Köket med matplatsen nedanför.

T undersöker rördragningen i köket.

Badrummet med som ska inrymma dusch, toalett, handfat och tvättmaskin.

Vårt blivande sovrum.

Stormbyar

Att väckas av solen, sätta sig upp i sängen och se ut över havet ...
La Tramontane blåser, denna kalla vind som är så typisk för trakten och som lär göra folk galna. Men den blåser inte bara bort förståndet utan även moln och dis. Så vi trotsade stormbyarna och gav oss ut på en välbehövlig promenad upp till fyren.
Nästa gång jag får för mig att gå ut och gå när det stormar, ska jag sätta på mig en mössa. Inte på grund av kylan (det är 23 grader varmt) utan för att hålla håret på plats. Jösses som jag såg ut när vi kom hem igen!

Annat vi gjort idag: packat upp våra fem resväskor och lyckats stuva undan allt vi tagit med oss från Sverige, varit till posten för att skicka tillbaka routern och teveboxen till Orange samt handlat. Som vanligt förstår jag inte vart dagen tog vägen.

Utflyttade

Det blåser rejält ikväll och jag hör hur huset knakar när byarna griper tag i det. Men det är ett rejält litet hus vi bor i och det står pall. Inga lösa tegelpannor som kan flyga iväg – varenda en av dem är fastmurad – och inga fönsterluckor som riskerar att slitas loss – våra jalusier är kanske inte lika charmiga men bra mycket tåligare.

Vi är alltså tillbaka i Cerbère igen, hemma i vårt eget lilla hus. Som jag saknat havet och bergen! Horisonten, ljuset, färgerna … Termometern utomhus visade på 22 grader när vi kom fram efter att ha flugit från Stockholm till Montpellier, hämtat bilen hos pappa och sedan kört raka vägen hem. Växterna som vi trodde skulle vara döda vid det laget prunkar som aldrig förr, tack vare våra kära grannars omsorg. Poolen är sandig och vattennivån har sjunkit men det fixar vi till när det mojnat. I morgon ska vi packa upp våra fem resväskor. Jag vet inte hur vi ska få plats med allting men det ordnar sig nog. Det mesta brukar ju göra det.

Tänk – helgen som var tillbringade jag på bokmässan – en trevlig och för min del lugn tillställning med många roliga möten, middagar och samtal – och nu är jag här. Från och med idag är vi officiellt utflyttade från Sverige och skrivna i Cerbère istället. Tanken svindlar faktiskt.