Ett tack i förskott för ett gott år

Med huvudet fullt av papiljotter inväntar jag det nya (h)året.
Timmarna som är kvar av det gamla ska ägnas åt Shakespeares Trettondagsafton på Stadsteatern och sedan länsning av kylskåpet på nyinköpta skaldjur, röror och bubbel.
Jag tackar 2010 lite i förskott för att det varit snällt mot mig och dem jag älskar. Låt det fortsätta så...

Jag vill ha en deckare som överraskar!

"Varför läser du inte svenska deckare?" undrar någon.

Därför att jag tycker de är tråkiga, därför att jag brukar lista ut intrigen rätt så snabbt, därför att de flesta är illa skrivna. Men jag är inte den som är den - ge mig några tips på en riktigt bra svensk deckare så ska jag läsa den!

Jag är nu på sidan 161 av Vyssan Lull och om jag inte tar helt fel så vet jag precis vad de kommande 135 sidorna kommer att innehålla. Snälla Carin Gerhardsen - överraska mig nu!

Mellanlandning

Hon mellanlandade hemma hos oss igår kväll, provianterade, duschade, sov och försvann igen på morgonen med siktet inställt mot Sundsvall och Nyårsfirande. Hon kom med bussen och hon fortsätter norrut med bussen. Tåget vågar hon inte ta, hon vill inte bli sittandes i en iskall kupé när nyårsklockorna ringer. SJ är inte längre att lita på så hon väljer vinterhala vägar istället. Jag tycker inte om det.

Deckarläsning

Det är inte ofta jag gör det men det händer - att jag läser deckare. Nu gör jag det för Breakfast Book Clubs skull. Av bokens många hänvisningar till tidigare händelser förstår jag att jag borde läst de två första böckerna i Carin Gerhardsens Hammarbyserie innan jag gav mig i kast med Vyssan lull. Samtidigt slipper jag irritera mig på just hänvisningarna - det brukar inte vara så roligt att läsa om händelser man redan känner till.

Deckare och deckare förresten - inte många deckare i svenska deckare utan desto fler trötta poliser. I Vyssan lull ska de ta reda på vem som skurit halsen av en ung kvinna och hennes två små barn.

Romantisk kväll

"Är du romantisk?" frågar jag T där vi sitter tätt ihop i soffan och tittar på Jane Austens Emma.
"Nej, bister och tunnhårig bara" svarar han.

Nästan inga måsten just nu

"Vilka är dina planer för idag?" frågar mig T.
Vi står i tamburen, han motvilligt på väg till jobbet och jag frivilligt inte på väg någonstans. Jag har semester, jag plockar ut ledig tid, jag är hemmafru.
Jag läser, plockar, städar, tvättar, äter resterna från julbordet, sover middag en liten stund, tänker, laddar, längtar efter att få slänga ut granen och köpa tulpaner.
Inga måsten utom ett - att hämta ut nyårsaftonens teaterbiljetter, Trettondagsafton på Stadsteatern.

Julen är över och jag är nostalgisk

Julen är över, barnen har åkt hem till sitt och det är plötsligt väldigt tyst i lägenheten. Det är då jag brukar bli nostalgisk och nästan lite sorgsen, tänka på småbarnstiden, glömma bort hur trött jag var många gånger för att istället minnas de glada stunderna. Som Midsommar 1991 med en vilde på 5 år och en glad tös på snart 4 år. Och själv hade jag dryga året kvar till de trettio och en fruktansvärt ful frisyr...
Bilder tagna av bror Stéfan.

Julcocooning

Att efter de obligatoriska julbesöken få komma hem igen, sätta på sig sköna kläder och varma tofflor, krypa upp i fåtölj och soffa, snaska på någonting gott och titta på ett i vanlig ordning dåligt tv-program medan snön yr utanför fönstren - det är jul.
Glögg någon?

God Jul!

Julaftonsmorgon och jag är den enda som är vaken ännu. Jag är som småbarnen - kan inte sova länge när det är jul. Jag har fortfarande några paket kvar att slå in - jag somnade ifrån alla bestyren igår kväll - men kylskåpet är fullt, stearinljusförrådet likaså. Chokladpralinerna jag hängt ut till tidningsbudet är borta - jag hoppas att det var han, den lille mannen jag brukar se kämpa med sin kärra i snö och kyla tidigt om morgnarna, som tog dem och inte en klåfingrig granne.
Nu sätter jag på lite julmusik, tänder några ljus och går och kysser T vaken.
God Jul!

Tiden går och vi med den

Mamsen som 20-åring i Nice, snart 40-åring i Paris och 70-åring i Hälsingland. Det har alltså gått 50 år mellan första och sista bilden.
Jag tänker på tidens gång och tanken svindlar en smula.
Färgbilderna tagna av bror Stéfan.

Julmat

Vi var till Östermalmshallen idag och trängdes med horder av människor. Det var en intressant upplevelse. Vi tyckte att vi lyxade till oss när vi handlade godsaker för ett par hundralappar - flertalet handlade julmat för flera tusen. Jag hoppas att det smakar som det kostar.

Vinterhumor

Det är bra att med ett snöoväder lagom till jul tycker T - så att det blir vitt och fint ute.
60-talist humor.

Syrsan och Myran, det är jag det.

Syrsan tänkte blott på sång Sommarn lång.
Men när höstens vindar tjöto Både mygg och maskar tröto.
Hungrig var hon. Ingenstans ens den minsta matbit fanns.
Goda råd befunnos dyra. För sin granne, en fru Myra
Klagar hon till sist sin nöd: ”Låna mig en smula bröd
Över vintern: jag är just i, lite knipa. Till augusti
Gäldar jag, på syrso-ed, kapital och ränta med”.
Myrors fel är ej att slösa:”Vad har Fröken sommarn lång
sysslat med för näringsfång?” frågar hon den medellösa
”Ack jag sjöng, min bästa fru, bara sjöng som syrsor göra”!
”Sjöng Ni? Fägnar mig att höra. Då får Fröken dansa nu!”

Det bor en syrsa OCH en myra i mig. Undrar vad La Fontaine skulle tyckt om det?

Plötsligt gillar jag grupparbete

När jag suttit och jobbat med en text ett tag vet jag till slut inte om den håller eller inte. Jag brukar i vanliga fall låta den vila någon dag innan jag jobbar vidare med den. Och så får den ligga till sig lite till innan det återigen är dags att plocka fram den. Så där kan jag hålla på en stund, en lång stund, kanske inte världens mest effektiva stund...
När nu J och jag har ett projekt ihop kan jag istället för att våndas i min ensamhet mejla iväg min text till henne och säga: "Varsågod, slit den i stycke!"
Samtidigt längtar jag efter att få ett smakprov av det hon skrivit.
Det känns väldigt bra.
Sagt av en som avskydde grupparbete i skolan...

Mon beau sapin...

"Vad förväntar du dig av julen?" frågar jag dottern och hoppas att hon inte ska nämna ordet julgran.
"Julmat, julgran, att umgås och spela spel" svarar hon.
Så, inte heller i år slipper jag granen. Dottern och sonen stannar tre dagar hos oss innan de åker tillbaka till Linköping, och jag kommer som vanligt att försöka se till att de får en jul som innehåller allt de önskar sig, även sådant jag själv inte vill ha. Som en julgran. Men nu står den där i varje fall, grön och förhoppningsvis grann.

Generositet

Generositet det är att, som Eva S gjorde igår när J och jag sammanstrålade med henne på Vetekatten, dela med sig av sina författarerfarenheter, att komma med tips och goda råd och vara påhejande. Hon står nu överst på vår tacklista...

Ryckt var det här

Jag var iväg till en skönhetssalong idag för att vaxa benen. Ett ryck jag fick. Vill ni att jag berättar hur det kändes? Nej, det vill ni inte men det var en uppryckande upplevelse och en hel del blev bortryckt.
Det kunde dock ha varit värre, jag kunde till exempel har varit en lurvig man...

50% av mina dagars upphov

1959, 22 år gammal, slog Mamsen vad med några arbetskamrater på Allmänna BB i Stockholm att hon och en väninna skulle komma ner till Wien på ett visst antal dagar för att gå på Operan. Sagt och gjort - de båda liftade hela vägen ner. Operan var dock slutsåld...
De unga kvinnorna var alltid snyggt klädda (mamma sydde nästan alla sina kläder själv), hade den svenska flaggan på sina väskor och fick lift först av alla - berättar Mamsen. Hon berättar även att hon hade skrivit sitt testamente innan hon åkte - ifall att... Givetvis visste föräldrarna ingenting om vad hon hade för sig den semestern!
Året därpå liftade hon igen - till Paris först och sedan vidare till Nice, där hon träffade den andra hälften av mina dagars upphov. Resten är - som man säger - historia!

Men... är det jul nästa vecka?

Redan onsdag och jag hinner ingenting - känns det som. Det är givetvis inte så, jag hinner med massor, men inte allt. Bloggen till exempel. Men allt har sin tid och snart är det jullov.
Fast vänta lite nu... Är det verkligen julafton om drygt en vecka? Ja, ta mig tusan! Hur är det möjligt?

Minnesbilder

Min farmor och farfar i Alperna. Jag ser att farmor var lika duktig som jag på att klä sig efter väder...

Var det något som min franska släkt älskade så var det bilutflykter och resor. Det har genomsyrat min bardom.

Min lilla parisiska till farmor hann knapp gifta sig förrän hon flyttade med farfar till Afrika. Hon blev gravid redan på bröllopsnatten och födde min faster i ett tält ute i bushen. Farfar höll i oljelampan medan en svart läkare förlöste farmor. Berättade hon för mig en gång.

Det har sina fördelar att ha en fotograf i familjen. När mina farföräldrar dog och villan skulle tömmas, räddade min bror en massa gamla bilder och plåtar från att slängas, minnen som inte betyder något för andra än de närmast sörjande men visst är det roligt att studera den tidens mode och bilar!

Ät mig

Eftersom jag varit med om att rösta fram det svenska omslaget (det första omslaget ratades nämligen av bokhandlarna och förlaget Sekwa fick lov att tänka om) så måste jag givetvis köpa boken! En julklapp från mig själv till mig själv...

Boken handlar om Myriam, en vilsen men kreativ kvinna i fyrtioårsåldern, som öppnar restaurang i ett försök att ge sig själv en ny chans och lägga bakom sig den skamliga hemlighet som ödelade hennes tidigare liv.

Restaurangen, där hon både bor och arbetar, heter Chez moi, Hemma hos mig. Där kan hon experimentera fram nya och spännande skapelser baserade på lika delar dröm och verklighet och med smak av henne själv.

Under tiden för hon en dialog med levande och döda, nya vänner och fördrivna spöken och fram växer en doftande och berusande lovsång till livsglädjen och möjligheten att gå stärkt ur katastrofer.

Nog låter det som den perfekta jullovsromanen?

Fyra år till

Lite för trött just nu för att vara kreativ på bloggen. Hjärnan är upptagen med annat. Som jobb. Som organisationsförändringar. Som julklappar - såväl till familjen som medarbetarna. Som vilket vin jag ska köpa med mig hem i morgon... Men, jag kan ändå nämna att jag såg Fyra år till ikväll. En rätt så charmig bagatell som hade varit banal om den inte handlat om kärleken mellan två män, politiker dessutom.

Politik

"Är det detta som kallas för politik?" frågade jag några kollegor sent igår när vi samlats till ett eftersnack efter en långt kvällsmöte med 19 förtroendevalda från hela länet. "Du menar alliansbildningar, beslutsångest och tveksam argumentation? Ja, det är politik".
Jag vet att det låter konstigt men faktum är att denna process också är riktigt spännande!

Dagens bokbeställning

Jag skulle ju inte men det kunde inte hjälpas - jag gjorde det ändå. Beställde ett par böcker. Det är nämligen så att jag fått upp en hiskelig fart på mitt bokläsande och T ligger inte långt efter. Just nu är han begravd i Hemingways Edens lustgård och jag har precis avslutat Unni Drougges märkliga Bluffen. Efter att jag berättat om den och läst valda delar högt, vägrar T läsa den. Vad jag själv tycker om boken ska jag vänta med att berättas tills efter att Unni varit och besökt Breakfast Book Club nästa vecka. Jag har nämligen en hel del frågor till henne...

Somewhere av Sofia Coppola

Vi gick ner till kvartersbiografen och såg Sofia Coppolas Somewhere, en fin om än något långsam film med en ton och handling som påminner väldigt mycket om dem i Lost in Translation. Ytlighet, tomhet, ensamhet, absurda och komiska situationer samt en relation som blir en ögonöppnare, denna gång den mellan hunken Johnny Marco och hans 11-åriga dotter Cleo. Som filmen lyfter när hon kommer in i handlingen! Slutet är, precis som i Lost in Translation, diffust men hoppfullt. Betyget: en stark 3:a.
Tyvärr var den kopia vi såg duktigt repig och smutsig vilket förtog en del av upplevelsen.

Blandband

Har ni också spelat in blandband? Har även ni tvingat er att hålla er vakna under småtimmarna för att spela in hitlåtarna som spelades allra först på Radio Luxemburg, en radiokanal man bara kunde höra mitt i natten, när mellanvågssändningarna inte stördes av andra kanaler? Somnade ni ifrån det hela ibland för att sedan vakna av en låt som var så bra att ni nästan ville ropa högt, mitt i natten? Hade ni också en gammal bandspelare där man fick trycka play och record samtidigt, en bandspelare som käkade band som en apa äter bananer? Och lagade ni era trasiga Maxwell-band med nagellack eftersom de var för dyra att kastas och det gällde att rädda det som räddas kunde? Var ni också kära i Kaj Kindvalls sammetsröst och lyssnade andäktigt på såväl Poporama som Discorama (fast Poporama var bäst)?
Those were the days my friend...
Nu är det Spotify som gäller och jag lovar att bättre blandband än mitt eget Gott & Blandat finns inte. Jag drar ifrån och fyller på, alltefter tillgång och humör. Jag fortsätter alltså att skapa blandband - eller snarare blandfiler - och inte en enda gång behöver jag laga dem med nagellack.

Mer Stjärnfall än Stjärnklart

Ren kommers blir aldrig bra. Stjärnklart, ett "stjärn"späckat koncept som marknadsförs framför allt till företag som vill bjuda sina kunder på lite trevligt, är ett typexempel på underhållning som helt saknar själ och hjärta. Och utan det blir det bara så... dött. Så, ett gott råd: spar era pengar och/eller er tid och undvik konceptet Stjärnklart där trötta artister rutinmässigt levererar ett antal låtar som vi tröttnade på för länge sedan redan. Satsa istället på en traditionell julkonsert i en kyrka nära er.

Notar kommer vi aldrig att göra affärer med

Vi hann knappt bo in oss T och jag förrän en mäklare hörde av sig och ville göra en värdering av lägenheten. Varför då, undrade vi, vi ska inte sälja. Mäklaren envisades då vi om framtiden inget vet och skulle vi få för oss att sälja så skulle vi komma ihåg just den mäklarfirman. Jo tack, det kommer vi att göra. Notar heter företaget som ringde en halvtimme innan avtalad tid och ställde in eftersom mäklaren var tvungen att hjälpa en kollega vars bil hade blivit insnöad. Lite irriterad blev jag, inte pga av den missade värderingen som jag struntar fullständigt i, utan för att jag stressat hem i onödan. "Men om du skickar mig lägenhetsritningarna så kan du få en värdering per mejl istället!" var mäklarens strålande alternativa förslag. Jamen, varför vilja komma hem till oss överhuvudtaget om det hade räckt med ett mejl? Tack, men nej tack blev mitt svar. Och sedan avreagerade jag mig genom att skicka ett mejl till den aktuella mäklaren. Det var ett meil skrivet The New York Way...