Gott Nytt År!

PAS

Jag läser om Parental Alienation Syndrom (PAS) och plötsligt faller alla pusselbitarna på plats. Jag kan dock inte göra ett dugg åt det, bara iakta och undvika att lägga mig i för att inte göra saken värre. En önskan har jag dock och det är att alla ni som tror er veta bäst läser om PAS, lägger ihop två och två och inser er roll i det hela. Vill ni verkligen bidraga till detta?

Nördvarning

Nu dör nog barnen eftersom jag är så pinsam, men det kan inte hjälpas – jag råkar tycka att The Killers nya hit, Human är riktigt bra. "Spaceman är bättre!" ropar dottern. Mainstream, ja visst, men det är nog 80-tals soundet som får mig att vakna till. Och under 80-talet var jag faktiskt lika gammal som mina barn är nu, hur omöjligt det än är för dem att föreställa sig det! ;-) Fast en hel cd med The Killers är nog overkill för min del. Okej, fånig ordlek men jag kunde inte låta bli...

Tallinn

Stefan och Liselott ringde nyss och undrade om T och jag hade lust att hänga med dem till Tallinn i februari. De bjuder på resan. Klart vi har! Ska dels bli spännande att upptäcka en för oss ny stad, dels roligt att tillbringa en helg tillsammans med dem.

Långkalsonger till T är inhandlade för dyra pengar. Inte p.g.a. Tallinn utan för att vi ska upp till Järvsö. Tog de bästa annars vet jag att han kommer att hitta någon orsak att slippa använda dem. ”De kliar” eller ”de stramar åt” eller ”de är för varma” eller… Svärmor önskade mig lycka till – själv lyckades hon aldrig få svärfar att dra på sig ett par. För att blidka maken köpte jag även en nyårsskjorta till honom i finaste egyptisk bomull. Dottern valde färgen... Det är roligt att handla till honom eftersom han bär upp allting så bra. Det första jag gjorde när vi flyttade ihop var att i smyg slänga bort alla gamla plagg och successivt förnya hela hans garderob. Tjejer, visst känner ni igen fenomenet?

Inte många timmar kvar

Ungefär så ska T och jag fira Nyår hade vi tänkt oss! Klänningen är kortare och T äger vare sig frack, fluga eller slips för den delen, men känslan ska vara densamma. Vi ska fira i dagarna två och inte lyfta ett finger. Mamsen ringde och varnade för att i Hälsingland är det riktig vinter så det är bäst att packa ner långkallingarna. T äger inga – han litar på sina lurviga ben säger han som den äkta 08 han är. Eller hur! Bäst jag åker iväg och köper honom ett par. Andrahandsvärdet för en djupfryst T är nog inte så högt.

Simsalabim!

I ett tidigare inlägg önskade jag mig en resa in i Photoshop för att komma ut som stjärna. Kolla här vad man göra genom att retuschera bilder! Kvinnan ovan är en snygg 60-åring som efter några klick förvandlats till en 20-åring. Läskigt, eller hur? Hur ska alla våra unga döttrar förhålla sig till de bilder de dagligen matas med när det egentligen är så när som omöjligt att på naturlig väg uppnå de sjuka ideal som råder? Bra artikel i SvD om detta.

Stolpskott?

Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson (kd) vill höja pensionsåldern från dagens 65 år till 72. ”Neeeeej!” skriker T som bara har 20 år kvar att arbeta enligt dagens gräns. Håller med honom fullständigt. Nog är det bättre att försöka få in våra ungdomar och invandrare på arbetsmarknaden istället för att hålla kvar de äldre? ML menar att de äldres kompetens behövs – varför inte säga som det är istället, att vi inte har råd att låta folk gå i pension vid 65 år? Kompetens handlar dessutom om att ständigt utvecklas och hålla sig à jour, att brinna för sina arbetsuppgifter. Min erfarenhet är att de flesta som närmar sig 65 år är trötta på jobbet och verkligen längtar efter att få gå i pension. Man vill satsa sin kvarvarande energi på sig själv och inte på arbetsgivaren. Att ML sedan även erbjuder rätten att gå ner till deltid vid 61 år krånglar bara till det för såväl arbetsgivarna som de anställda. Men ML och hennes gelikar är smarta – medellivslängden i Sverige för män är 79 år och för kvinnor 83 år. Män har relativt god hälsa i 72 år (vilken slump!) och kvinnor i 75 år. Det är givetvis bättre för samhället om vi fortsätter att arbeta och betala skatt tills vi stupar. Jag föreslår att man låter en höjd pensionsålder vara en frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och anställd så får vi väl se hur många som vill haka på…

Men inget ont som inte har något gott med sig – nu vet jag vem Maria Larsson är och hur hon ser ut. Hon är 52 år och vill alltså gärna jobba i 20 år till. Annars skäms jag lite över att behöva erkänna att jag har dålig koll på alla våra ministrar.

Oops!

Mycket tv-reklam om mellandagsrea just nu. Hos Expert har nog korrekturläsningen gått lite väl fort – hajade till när jag såg deras tv-spot på tv4 där det stort och tydligt står "prissäkning". För nog menar de prissäNkning? Fast googlar man får man upp inte mindre än 3 470 svenska sidor för "säkning". Någon som vet vad ordet betyder?

Egoinlägg

Stoppades av polisen idag. En vanlig rutinkontroll och jag fick blåsa. Julmusten jag drack till lunch gav dock inget utslag… När jag visade körkortet undrade polismannen först om jag var gift och sedan om jag var lyckligt gift. ”Men konstapel, jag tror minsann att ni flirtar med mig” svarade jag och tittade under lugg. Han skrattade och viftade iväg mig. Sånt är skönt för ens ego, eller hur?

RiP Batmobilen

Allt har ett slut, ett billiv också. Dottern och jag körde iväg till skroten i morse för att göra oss av med Batmobilen. Den senaste besiktningen tog definitivt död på den – det skulle kosta en fattig student för mycket att ge den den totala remake den hade behövt för att överleva ett tag till. Jag tyckte givetvis att det var lite sorgligt – en epok som tog slut, typ, medan dottern bara tänkte på vilken förbättrad ekonomi hon skulle få. Ungdomar nu för tiden är så krassa!
Sonen har precis blivit kallad till sin första anställningsintervju. Han blir klar med sin lärarutbildning i januari och under julhelgen mejlade han iväg några ansökningar till olika förskolor. Undrar vem som är mest nervös – han eller jag?
Till alla som undrar – den hette Batmobilen eftersom registreringsbokstäverna var just BAT. Smart, eller hur?

Nostalgi

Vi sitter och tittar på ett program om Abbas Mamma Mia. Vi såg såväl musikalen när den gick på Circus som filmen när den gick på bio. T såg dessutom musikalen i London. Bland de julklapparna som barnens kusin ska få finns en dvd med just Mamma Mia. Kusinen är 16 år. Det är det som är det fantastiska med Abba – att deras musik har ingen ålder. Tack vare filmen har en ny generation upptäckt dem. DVD:n ligger etta i USA. Filmen är större i England än Titanic. Så här sitter vi, lite till åren komna och blir lika glada nu som när vi lyssnade på dem under 70-talet. T gjorde det i smyg förstås den fegisen…

Periodare

Tänka sig – det blev Jim Carrey i alla fall eftersom vi hade två fribiljetter. Lika bra att utnyttja dem. Skrattade gott på flera ställen i filmen och det gjorde sonen med. Positivt att det var så mycket ironier och sarkasmer istället för bara dratta-på-ändan-humor. Där kom alltså mina fördomar på skam!

För övrigt var det mycket folk inne i stan som rea-shoppade. Det är jag verkligen dålig på. Jag har en princip – jag köper bara det jag verkligen vill ha. Åren har lärt mig att om jag kompromissar med vad jag gillar bara för att det är billigare, så blir det heller aldrig använt. Bättre alltså att undvika reor där jag ytterst sällan hittar det absolut rätta vare sig det gäller storlek, modell eller färg. Jag är nog inte shop ’til you drop-typen annat än periodvis.

I en filmstad nära dig...

Fick för mig att jag skulle kolla om jag får restskatt eller inte nästa år – på Skatteverkets hemsida finns en utmärkt tjänst där man redan nu kan se hur det troligen blir. Lite skatteplanering strax före nyårsslaget låter väl som ett vuxet och ansvarsfullt initiativ?
T sitter på jobbet och sliter. Själv går jag fortfarande omkring i morgonrock. Ska dock fixa till mig – maken vill ha en lunchdejt i Sumpan med mig. Sen har jag lovat sonen att ta ut honom på bio, om han vaknar innan kvällen förstås. Problemet är att jag redan sett de filmer jag vill se. De flesta övriga suger. Vi hade i alla fall tur med vädret igen – nej tack, avskyr svensk buskis. Allt flyter – fick dåliga recensioner tyvärr. Kul dock att vissa scener är inspelade i vårt bostadsområde. Australia – dåliga recensioner, historieförfalskning och inget för sonen. Yes Man – är trött på Jim Carreys grimaser. Osv, osv… Tror att jag helt enkelt får låta honom välja. Sonen är dock en lika stor och kräsen filmfreak som jag så jag behöver inte oroa mig för att hamna på någon svettig och sunkig tonårskomedi i varje fall. Dottern ska jobba idag. Klädkontot har sinat så det behövs. Var? I en biografkassa förstås! Mina äpplen föll inte långt från päronträdet…

Flow

Julhelgen är över och maken kommenterade precis hur lugn och skön den varit. Ingen Norén-jul i år, tack och lov. Vi är båda riktigt trötta på diverse släktdramatik som ändå aldrig leder någon vart. Hjulspåren är djupa och beständiga. Då är det bättre att helt enkelt välja en annan väg istället för att hela tiden köra fast. Vi måste av ren självbevarelsedrift satsa på det som får oss att må bra och på dem som uppskattar oss. Övrigt låter vi bero. Det får bli vårt nyårslöfte!
Vi åkte upp till vårt älskade Vätö idag och inspekterade båt och stuga. Sundet var istäckt och blänkte vackert i solskenet. Ingen snö utan silvrig rimfrost i träden och på backen. Magiskt!
Vi kunde dock inte stanna eftersom T måste vara på jobbet precis hela morgondagen, trots att det är söndag. Så är det ibland, allt kan inte vänta och årsskiftet för ett börsnoterat företag innebär per automatik bråda dagar.
Tara har hört av sig igen – önskar veta mer om vad jag tycker om olika saker. Eftersom åsikter är det sista jag lider brist på delar jag gärna med mig ...
Sonen och dottern vill att vi fyra åker ner till morfar i sommar. De vill att även mina syskon hakar på. Blev lite förvånad eftersom jag inte trodde att familjesemester var någonting de längtade efter men de var ihärdiga. Förvarnade därför pappsen om en eventuell förestående invasion. Ja, ja, än är det långt till sommaren…

Kul tur

Tosca var en mäktig upplevelse! Fullsatt och en publik i alla åldrar och kategorier. Kändisspotting: Beatrice Ask var där.
T blev så pass förtjust att han vill att vi snart går dit igen till både min och sin egen stora förvåning. Väl hemma igen väntade sonen med middagen färdig. Bara att korka upp vinet och tacka för maten. Alla ni med yngre barn – vänta bara, belöningen kommer.

Smycken är en kvinnas bästa vän!

I november kom Pilgrim ut med en begränsad upplaga av en exklusiv och designad kollektion med smycken i massivt sterling silver, diamanter och halvädelstenar, Pilgrim+. Ett sådant armband fick jag av T i julklapp! Han är inte riktigt klok…

Detalj – silver och ametist

Julmys

Annandag och såväl T som jag sitter i sängen. Frukosten är avklarad, bara maken och jag och tända ljus. Barnen sover fortfarande – dottern var ut och roade sig igår kväll. Juldagen är tydligen en stor utekväll (lustig formulering detta!) och då är det party som gäller. Där ser man. På min tid gick man ut Annandagen. Numera går man tydligen ut på självaste julaftonen också, då gärna på Casino, och kommer man inte in försöker man skjuta in sig… Nej, då känns det tryggare med att fira jul som vi gjorde, i lugn och ro, med god mat, dryck och gemenskap. Att jag sedan däckade jätte tidigt på julaftonen eftersom jag varit uppe sedan kl 4 på morgonen är en annan historia…
T sitter och läser ur en av julklappsböckerna, Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Det blev överhuvudtaget en fin julafton med personliga och genomtänkta julklappar. Känner mig riktigt bortskämd. Tack älskade ungar och make för allt det fina!

Igår passade jag på att baka. En stor sats med lussekatter blev det, till sonens ohämmade glädje! Han är snart 23 år men blir fortfarande besviken om han inte får lussebullar till jul. Alla som bakat saffransbröd vet att det brukar vara svårt att få till saftiga bullar. För det mesta krävs det ordentligt med dopp för att få bort den torra och dammiga känslan. Men inte mina inte! Lyckades otroligt bra och de riktigt smälter i munnen. Två mjukpepparkakor har det också blivit, en till svärmor och en till oss. Även de blev saftiga och goda. Så nu behöver jag inte baka under resten av året – har bevisat att jag fortfarande kan!

Uppsittarkväll

Ibland måste man påminna sig själv om hur bra man har det.
Sonen och dottern har kört upp från Linköping med skrotbilen full av presenter samt diverse prylar som bl.a. ska ner i vår källare. En gång i tiden hade vi ordning där men till våren är det dags att rensa igen.
Vi har suttit alla fyra i ett julpyntat kök och ätit middag ett par timmar och pratat och skrattat. Det är härligt att ha vuxna barn! Vi har glöggat, kollat på roliga klipp på Youtube, slagit in de sista paketen och bara haft det trevligt. Kan inte låta bli att känna mig stolt när jag tittar på barnen. Duktiga, vänliga, roliga och kloka. Kanske, kanske att jag kan ta åt mig lite av äran?
Nu är det uppsittarkväll och mys även om både T och jag klipper med ögonen en del. Skinkan i ugnen är strax klar och ska provsmakas (färdigkokt skinka går bort). Paketen ligger under granen som doftar precis som granar ska. Ska försöka författa några julklappsrim... Såväl maken som jag har tagit hem våra laptops eftersom vi vet att sonen kommer att ta den stationära datorn i besittning. Dottern har redan lagt beslag på T:s bärbara medan jag sitter i soffan med min i knäna. Hurra för router och trådlös uppkoppling!

Trångt och mysigt?

Det finns någonting värre än köpcentrum och det är stormarknader. Vi besöker dem två gånger per år, vid jul och vid midsommar. Så igår var det alltså dags… Jag bestämde mig för att åka dit ensam denna gång – senast började T yla mellan butikshyllorna eftersom han får värre ångest av stormarknader än jag. Nu råkar den jag åkte till har en välsorterad fisk- och köttdisk och det var räddningen. Nyskivad rökt lax, diverse sillkombinationer (inga burkar här inte), sillsallad (nix, i år tänker jag inte göra min egen!), ostar, skinka… Sedan vidare till Systemet för att köpa Stout och vitt vin. Ganska utplockat var det dock (herregud vad folk handlar galet mycket alkohol när det är jul!) så snapsen och julölen får jag ta idag istället.
T var ytterst tacksam när han såg matkassarna hemma – själv hade han jobbat över och fått klåda av bara tanken på att ge sig ut på matjakt bland horder av människor och med en kundvagn stor som ett tankfartyg framför sig. Annars brukar jag med en dåres envishet hävda att det är mannens uppgift att ta hem käk till grottan, vilket maken också gör varje dag. Varför ändra på naturens ordning? Feminist – javisst!

T:s våndor

T sitter och tittar på Solens Mat med Bo Hagström.
Han smackar, suckar och ojar sig precis hela tiden. Vi kommer från matbordet men han är givetvis redan hungrig:
- Nej! Nu ska de smaska i sig getost av olika slag! Jag tror jag döööör!
Undrar om han har binnikemask? T alltså, inte Bo Hagström.

Tomtemor har sagt upp sig

Vi tog en tripp till Solna Centrum i e.m. för att köpa en julgransmatta. De var givetvis slut överallt. Gillar inte köpcentrum – samma butikskedjor i varenda ett av dem, alla fik verkar ha samma leverantör, det är effektivt men väldigt tråkigt och opersonligt. Vi undviker köpcentrum så mycket det går, ändå hamnar vi där alltför ofta…

Färdig fixat hemma nu och granen är klädd! Första söndagen på en månad som jag inte jobbar några timmar. Då blir det mycket gjort.
Minns hur jularna var när barnen var små. Vi hade nästan alltid släkten på besök och folk som sov över. Jag jobbade heltid men skulle ändå julpyssla, skapa mina egna julkort och kransar, baka allting själv och allt mat skulle vara hemlagat. Granen skulle kläs på olika sätt varje år beroende på vilket tema jag valde och jag lade ner mycket tid på dukningen. Paketen skulle vara vackra och ha finurliga rim. Vi hade öppet hus för grannarna. När julaftonen väl kom sprakade brasan i kakelugnen, barnens ögon tindrade och allting var perfekt. Själv brukade jag nästan svimma av trötthet. Nej, så vill jag aldrig ha det igen! Idag gör vi precis så mycket som vi själva tycker är kul och mysigt. Viktigast är att vi känner oss avslappnade och glada, inte att våra jular är några hemma-hos-reportage. Been there, done that...

Lördagsbio

Högsta betyg i morgontidningarna och överlag lysande recensioner. Kan inte annat än hålla med – Mellan väggarna av Laurent Cantet är en engagerande berättelse om en fransk lärare och hans multietniska högstadieklass. Inget Hollywood dravvel med tillrättalagt slut, utan en dokumentärkänsla som visar på svårigheterna men även potentialen med att vara lärare – och elev – i dagens mångkulturella samhälle. Den franska skolan har verkligen förändrats sedan min tid. Det enda tråkiga med filmen är att de som skulle behöva se den aldrig kommer att göra det…

Vi var igår alltså återigen på bio! Innan dess hann vi med att lördagsluncha på Gateau i Sturegallerian. Frukostbrödet inhandlades där också, en fantastisk skapelse fylld med aprikoser, nötter och russin. Rekommenderas! Eftersom dottern är så intresserad av vad vi äter (not!) kan vi berätta att det blev olivspäckade lammfärsbiffar med bräserade rotfrukter till och Gnarly Head i vinglasen. Kvällen avslutades med Blossa 08 i glöggmuggarna, tända ljus överallt och Kalle Olby i radion innan vi så småningom kröp ner mellan de nya lakanen.
Det känns som om julledigheten redan börjat!

Grattis!

Thomas eller Tomas är ett förnamn och mansnamn. Det kommer ursprungligen från ett arameisk ord som betyder tvilling. Den vanligaste stavningen just nu är med th.
Äldsta belägg i Sverige, en runinskrift från 1200-talet.
Namnsdag: 21 december.

Just nu visslar han till Pavarottis arior som strömmar ut ur högtalarna. Tror att han laddar inför Annandagen...

... sedan nöje!

Vi ska sy och vi ska klippa,

vi ska göra, ska vi tippa

För den stora galakvällen

Så ska vi sy modellen,

vi syr och släpper i den

och ett skärp av siden,

och Askungen på bal

bland gästerna i hundratal

den vackra flickan blir i slottets stora sal.

Min nyårsklänning är av siden men jag tror inte att några små möss sytt den. Förhoppningsvis har inte några barnarbetare gjort det heller.

Först nytta...

Hela dan får hon arbeta,
hon får jobba, hon får streta,
putsa, diska, tvätta, damma,
varje dag är det detsamma.
Här hon putsar, där hon sopar,
så snart dom inte ropar,
det är ju hon som knogar
tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig.
- Raska på nu, dumma flicka!
Skillnaden är att prinsen städar tillsammans med mig.

Ännu en fredagskväll

Det är fredag och det är som vanligt härligt! Kom hem med en jätte fin julgrupp i vitt och grönt som jag köpte på NK – hade en massa blomstercheckar i väskan som jag satte i omlopp…
T var lite nöjd när jag kom – förstod att jag skulle gilla julklappen han fått av sitt jobb; två vackra lakansset från Newport. Yes, äntligen fick han en vettig present av sin arbetsgivare! Sedan blev det en god middag, ett långt telefonsamtal med söta svärmor, lite jobb vid datorn samtidigt som tv:n är på och jag dessutom mejlväxlar med E som undrar varför jag svarar på jobbmejl en fredagskväll. Svaret är därför att jag inte måste utan gör det av egen fri vilja, med ett glas vin bredvid och då känns det helt ok! Sen är det så att jag råkar gilla mitt jobb väldigt mycket. Det gör nog E också…
Idag blev det tårta och bubbel på jobbet, bara för att fira att det snart är jul! T berättade att hans arbetsgivare skulle ha värsta julfesten ikväll. ”Men herregud, varför är du inte där?” undrade jag. ”Därför att jag trivs bättre här, under korkeken, där jag får lukta på blommorna!” svarade älsklingen. Vore jag inte redan gift med honom skulle jag definitivt fria!

Mejl från Sus

Fick ett mejl från Sus precis:
Har inte skickat något julkort till er i år, tycker att det räcker med att jag träffar dig ofta! Så en extra ho,ho-kram till Baloo!
Mitt svar:
Din snåla j-vel! Ditt julkort har jag i väskan och ska t.o.m. slösa ett frimärke på dig. Fnys!

Baloo är T förstås. Och mig kallar hon för pygméen... Sus har aldrig varit och kommer aldrig att bli rumsren! Vi tycker om henne väldigt mycket ändå.

Älskade jul, snart är du här!

Andersdagen slaskade i år och enligt bondepraktikan betyder det att julen ska braska…
Det börjar dra ihop sig nu. Julkorten postas idag och de sista julklapparna ska inhandlas i helgen – på tisdag kommer sonen och dottern hem. Då vill jag att hemmet ska vara städat, pyntat och klart, tvättkorgarna tomma, granen på plats och kylskåpet fullt. Det ska dofta av hyacinter, äkta stearinljus, skinka, glögg, saffransbröd, kanel och gran. Stereon ska spela evergreens från 40- och 50-talet och jag ska stå i vacker julklänning och le milt och moderligt (och där sprack det...). Jag är en obotlig julromantiker, trots allt!
Julaftonen firar vi först på separata håll – T och jag hos svärmor i Sollentuna och barnen med sin pappa. På kvällen, när vi alla är hemma igen, blir det familjens eget julfirande i lugn och ro. Juldagen har samma upplägg – först på varsitt håll med våra respektive barn och sedan tillsammans igen. Ser fram emot att bara ta det lugnt i jul, pyssla i köket (när det är fest tar jag över grytorna!), läsa och koppla av. Annandagen blir min och makens dag – då ska vi iväg till Operan på eftermiddagen och se Puccinis Tosca, en present från min styrelse! Av ordföranden fick jag dessutom vackra Höganäs skålar. Roligt att bli uppskattad.
Det ska bli riktigt skoj att se Tosca – har inte varit på Operan sen jag, höggravid med dottern, lyssnade på Mozarts Don Juan tillsammans med mamsen och syrran! Puccinis musik är alltid underbar och som tur är gillar även T honom. Får ha vattenfast mascara eftersom jag brukar fälla en tår när jag hör vacker klassisk musik.

Ingen Mumin längre

Pratar man inte julklappar så här års, pratar man mat. Sedan är inte steget långt till att börja diskutera vikt och bantningskurer. Då brukar jag berätta om maken.
När vi blev tillsammans vägde han 14 kilo mer än vad han gör idag. Han hade ont i lederna, knän och fötter värkte, han snarkade, var ofta förkyld och våra promenader skedde i lugn takt. Eftersom han dessutom har andra, kroniska, besvär gjorde det mig orolig – jag vill ju att T ska leva länge, länge…
Idag är han en slimmad man som nått sin idealvikt. Han har inte ont någonstans längre, är nästan aldrig sjuk, promenaderna sker i rask takt och snarkningarna har helt upphört! Det enda han gjorde var att lägga om kosten och börja äta regelbundet. Viktminskningen skedde gradvis, allteftersom ämnesomsättningen förändrades. Enkelt, självklart men ändå svårt att genomföra så konsekvent och karaktärsfast som han gjorde. Numera är T dessutom kung i köket och härskar över såväl kyl som spis. Diskbänken tar dock jag hand om.

Änglar, finns de?

Idag på jobbet fick jag i julklapp en stor bytta svensk löjrom av Sivert. Sivert är vår byggmästare och han kände min svärfar mycket väl. Världen är liten! Jag har tidigare fått vackra salladsbestick i trä av Monica, en av våra cirkelledare. Igår överraskade mina medarbetare mig med diverse delikatesser + vin som de själva samlat ihop till. Senare fick jag en vacker keramikängel av Mirella som basar för en av våra invandrarföreningar, och på mitt skrivbord står en korg fylld med amaryllisar som jag fick i gåva av Marina som städar vårt kontor. Jag är rörd och jag är glad. Tack för att ni finns där och stöttar i vått och torrt!

Spindeln i nätet

Jag älskar Internet! Jag beställer biljetter, resor, böcker, skivor, parfymer, glasögon, bilder och allt möjligt annat på nätet. Jag slipper stressa och köa. Jag håller kontakt med våra vänner och jag får fram nödvändiga kartor, tidtabeller, adresser och telefonnummer. Alla bankärenden sköts via nätet. Jag hittar recept och dikter, läser recensioner, kollar in radio- och tv-program. Jag chattar med min man och mina barn, bloggar, och är med i communities. För den som gillar att kommunicera är nätet perfekt. Köper dock inga kläder via nätet, där är det IRL som gäller, och även om jag läser de senaste nyheterna på nätet kommer jag aldrig att vilja vara utan vår morgontidning. Frukost utan morgontidning är en tråkig frukost.
Trettondagsafton ska T och jag ut och äta middag med I och hennes stora kärlek. De fann varandra på nätet och hon strålar. Hade vi ett liv före Internet?
Ovan, schematisk bild av Internet!

Ödet?

Jag börjar bli benägen att tro på T när han säger att det inte finns någon slump!
Vi har ju tänkt mycket på Frankrike på sistone, sett franska filmer, diskuterat om att köpa bostad där, känt en längtan ner. Så ringer telefonen ikväll och en fransk röst frågar efter mig. Det visar sig vara en av mina släktingar som beklagar att hon inte hört av mig på länge! ”Du är väl inte sur på släkten?” undrar hon ängsligt. Jag försäkrar henne att det är jag verkligen inte utan att tiden går så fort bara. Monique, som hon heter, bor numera på den franska landsbygden men längtar tillbaka till Nice. ”Det är skittråkigt på landet. Ingenting är som Nice! Jag ska åka dit i vår och se om jag inte kan köpa mig en liten sommarlägenhet någonstans” säger hon.
När jag berättar om våra egna drömmar blir hon överlycklig. ”Nice är ju din födelsestad. Du hör hemma där! Och om din man älskar Frankrike så älskar jag honom också!” utbrister hon förtjust. ”Alla längtar efter dig och efter att få träffa honom. Ni bara måste komma ner snart!” Jag berättar att pappa faktiskt redan känner honom. ”Din far ja. Men nu vill även resten av släkten se honom”.
Vi ringer av och jag känner ett stygn av dåligt samvete; jag borde höra av mig oftare. För att sona min försummelse har jag precis lagt en stor order på Crimson – här ska skickas bilder.
Sedan får vi nog börja spela på Lotto...

Inte så strålande jul

Eftersom T och jag knappt hunnit fundera på julen, tänkte vi att vi skulle försöka få lite julstämning i helgen genom att gå och se den franska ”En julberättelse” av Arnaud Desplechin, en tragikomisk berättelse om en synnerligen dysfunktionell familj. Så mycket jul blev det inte men väl slagsmål, otrohet, baktaleri, bekännelser, kärlek och, inte minst, försoning. Som alltid fascineras jag av franskan fantastiska ordrikedom. Dialogen i svenska filmer är ytterst torftig jämfört med fransmännens (och engelsmännens) förmåga att uttrycka sig. Det skulle inte behöva vara så, svenskan är ju också ett rikt språk. Vad beror utarmningen på? Varför tycker många att det är snobbigt och fult att värna om formuleringskonsten?

Fick ett meddelande från T i morse: ”Vad är det för gult sken utanför fönstret?” Visst var det solen! En kort stund… När såg vi den senast?

Mamma är lik sin mamma?

Klockan halv tio i morse ringer telefonen och jag hör direkt på T:s kvittrande stämma att det är hans svärmor i luren. De där två har någonting ihop, det är jag säker på!
I alla fall så undrar mamsen om jag är nöjd med gårkvällen. Jo, det är jag väl…? Hon fortsätter: ”Jag var så lycklig och upp i varv efter att Kevin vann att jag inte somnade förrän halv fem i natt!” Aha, även min mamma tittar på Idol alltså, inte på På Spåret som alla andra pensionärer. Hon följer America’s Next Top Model också, upplyser hon mig om. Varför då undrar jag perplex? ”Därför att jag får alla mina fördomar om amerikaner bekräftade” svarar hon. Detta är alltså min mamma, akademiker, trädgårdsexpert, konsthantverkare och bokslukare.

Sedan knäcker hon mig fullständigt med slutrepliken: ”Nej, nu ska jag titta på sporten. Har tre timmar Curling inspelat”. Curling! Finns det någon tråkigare sport? Jag frågar henne om hon tittar på pilkastning också men då tillrättavisar hon mig bestämt eftersom jag inte förstått det strategiska spelet bakom Curling. Jag undrar misstänksamt om hon håller på att bli senil, men nej, den ursäkten kan jag inte ta till. Hon promenerar minst 5 km varje jag, har tusen järn i elden och har verkligen inte tid för någon demens.
Jag ber Thomas att säga till om jag blir för lik min mamma. ”För sent” svarar han utan minsta ironi.

Mamsen, Triccia och jag i hennes fantastiska koloniträdgård. Där finns bl.a. psykedelisk konst och en nedgrävd parabolantenn som tjänar som fågelbad.

Tada!

Tonight is the night, det är Idol-final. Vi borde skämmas men det slutade vi med för länge sedan – livet blir fruktansvärt tråkigt om man ska hålla på att skämmas hela tiden. Det är det bästa med att bli äldre, att vi helt enkelt fullkomligt struntar i vad folk tycker och tänker om oss. Därför erkänner jag nu villigt att det ska bli kul att se Idolfinalen ikväll, så det så. Tråk-Alice är med men kanske att hon kan överraska för en gång skull? Och lära sig att artikulera och hålla ut sluttonerna…

Idag var jag på circus. Circus Gränslös heter den och artisterna är alla personer med en intellektuell funktionsnedsättning. Länge sedan jag skrattade så mycket! Vilken glädje de lyckades förmedla och så duktiga de var. Circusen började som en del av Circus Cirkör men tillhör nu vår verksamhet. Det är jag väldigt, väldigt stolt över.

260 kr för en avsvimning

Talade med K som svimmade vid sin mammografi. Hon är så mörbultad att hon måste stanna hemma i morgon också.
Karolinska där hon var på sin undersökning har beundransvärda rutiner – idag, dvs dagen efter att hon ramlade ihop kom fakturan: 260 kr för att hon besökt akutvården. Att hon inte hade så mycket att välja på eftersom hon var avsvimmad när hon rullades in spelar tydligen ingen roll... Ska man skratta eller gråta?

Längtan till Frankrike

Det finns stunder när jag påminns om min franska uppväxt. Ikväll var ett sånt tillfälle. T och jag är precis hemkomna från en mycket fin bioupplevelse, filmen Sommarminnen av Olivier Assayas. Handlingen är inte så märkvärdig – ett gammalt hus, en gammal dam, konst överallt, vuxna barn, minnen, nostalgi och utsökta ting.
Livet har sin gång och det gäller att komma vidare, inte begrava sig i det förflutna. Det är vuxet och intelligent. Språket är utsökt. Den svenska textningen kan omöjligen förmedla alla nyanser och subtiliteter. Vi fastnade direkt T och jag, och blev ännu mer beslutna att inom några år köpa oss ett ställe i Frankrike. T har drivit det hårdare än jag men jag kände ikväll hur mycket jag kan sakna en egen förankring i mitt hemland, att få vara en del av den franska kulturen. För mig handlar det helt klart om nostalgi. Men vad driver T? En känsla svarar han, en längtan efter södra Europa. Hade inte jag funnits så hade kanske Italien varit ett självklart val, men nu är han mer francofil än vad jag är!

Onödigt lidande?

I våras var jag iväg på min första mammografi. Hade ingen aning om vad som väntade mig och var därför totalt oförberedd på smärtan – tack alla ni som sagt att det bara är lite ”obehagligt”! Fel – det gör skit ont och då är jag ändå väldigt smärttålig. Jag föder nästan hellre trillingar…
Vi kan vara övertygade att om män hade behövt gå igenom samma typ av behandling för att upptäcka prostatacancer så hade någon uppfinnarjocke för länge sedan kommit med ett alternativ till den hydrauliska pressen (eller vad det nu är) som används idag.
Så läste jag i tidningen i morse om en ängel till sjuksköterska i Kalmar som upptäckt att bröstet inte alls behöver tryckas ihop så hårt som det görs vid mammografin:
-Det händer inte mer eller blir bättre resultat för att trycket är högre. Det är som med en ballong eller en boll, den kan inte bli plattare.
Tillsammans med verksamhetschefen för sjukhuset och en sjukhusfysiker började hon forska i detta och mycket riktigt – inga röntgenbilder blev bättre av att brösten trycktes ihop så förbaskat mycket. Med andra ord – vi kvinnor lider helt i onödan. Smärtan gör att många dessutom avstår från undersökningarna vilket är livsfarligt.
Att jag är så upprörd över detta just nu beror på att jag precis fick reda på att en av mina medarbetare idag svimmade när hon gjorde sin – just det – mammografi. Det gjorde för ont. Hon ramlade, slog i huvudet, åkte på en hjärnskakning och ligger nu kvar på sjukhuset för observation.
Märkligt att jag först läser en artikel som tar upp detta och att sedan K svimmar av smärta. Tillvaron verkar bestå av slumpvisa sammanträffanden.
T skulle dock svara mig att det inte finns någon slump!

Förresten så är T ute och förlustar sig ikväll – skaldjursbuffé i Östermalmshallen! Det är honom väl unt, han är värd allt gott som kan hända honom, men jag är ändå grymt avundsjuk. Vill också ha!

En bebis till Kattis & Peter

Kattis har blivit mamma! En liten dotter blev det – grattis, grattis till både henne och Peter! Nu är det slut på det ljuva livet, nu börjar allvaret. Som Kattis själv brukar säga – åh, vad jag kommer att få äta upp allt jag hittills tyckt om föräldrar och barnuppfostran!
Men du kommer också att upptäcka ytterligare en dimension av livet och har du någonsin känt dig ensam så kommer du aldrig att göra det mer. Slutligen, kom ihåg vad du lovat – att aldrig bli en lattemamma och att fortsätta prata om annat än bebisar och läckande bröst.

Vårens boklista

Mr Tourette och jag av Pelle Sandstrak
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami
Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo
Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson
Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic
Hon älskade av Helena Henschen

Så blev vårens lista för vår lilla bokklubb! Ikväll träffades vi hemma hos oss, och efter att T hjälpt mig med middagen förpassades stackaren till vardagsrummet medan vi ockuperade köket. Ladies only! När jag skulle duka upptäckte jag att vi inte har åtta djuptallrikar längre – gav ju bort några stycken till dottern när hon flyttade! Nog har vi varit fler än åtta runt middagsbordet men inte haft behov av just sopptallrikar.
Hur som – tack för ikväll tjejer, det var jätte roligt att ha er här. Tråkigt Marianne att du valde bort oss till förmån för Bryssel, men men... :-) Ska bli spännande att se hur många av er som lyckas googla er fram till bloggen… Och kanske att jag någon gång sätter på kommentarfunktionen. Kanske. Kommentarer brukar jag i och för sig få ändå, via mejl och muntligen. Gäsp, alldeles för trött just nu. T ropar från sovrummet och eftersom jag alltid lyder när husbondens röst kallar knyter jag mig nu.

Fotoångest

Ack, ack, jag är en förskräcklig modell och min älskade T är tyvärr en usel fotograf... Min formgivare hade gett oss i uppdrag att ta bilder på mig i helgen, bilder som ska användas till studieprogrammet. Jag utsatte mig själv för den förnedrande situationen att gång på gång inse att jag inte gör mig på bild, och när vi var klara med vår hemmasnickrade fotosession så var det för att konstatera att T haft kameran inställd på nattfotograferingen och att så gott som samtliga bilder var oskarpa och konstiga. Arrrrgh! Snälla Stéfan eller Marianne, ni ser ju eländet! Kan ni inte komma hit på stört och knäppa lite? Stoppa sedan in rubbet i fotoshop och förvandla mig till en stjärna! Det har annars varit en dag med jobb, långpromenad, dammsugning och fikastund hos söta svärmor. Hon var pigg och glad och det var skönt att se henne någorlunda fri från sina krämpor. T må vara min egen mammas stora favorit men även jag har haft turen att få en toppen svärmor.

Tara

Ställde mig på vågen i morse och såg att jag tappat 2 kilo på en vecka. Undra på att byxlinningen glipar! För mycket jobb och för lite näringsintag gissar jag. Tur att det är jul snart med både vila och mat.

Upptäckte plötsligt när jag gick igenom min privata mejlbox att jag fått någonting från tidningen Tara. Jaha, tänkte jag, reklam förstås. Men nej, det var chefredaktören som kontaktat mig eftersom hon ville använda en av mina texter till en bok hon håller på att sammanställa om kvinnor 40+ och deras liv. Kul! Fast jag har ingen aning om vilken text hon menar – måste vara någonting jag skrev för ett par år sedan gissar jag. Ska bli spännande att se vad det blir för bok – alla vi kvinnor som är mitt i livet har onekligen en hel del att berätta.

Tiden går och vi med den...

Ännu en härlig fredagskväll stundar. Vi ska bara kura ihop oss som två små (nåja, en av oss är liten i varje fall) murmeldjur och pusta ut efter en tuff vecka. Inga direkta planer för helgen vilket på sätt och vis är befriande, men jag måste ägna några timmar åt verksamhetsplan och verksamhetsrapport. Ska ändå försöka hinna klappa på maken en hel del – han behöver extra mycket kärlek just nu.

Förresten så hade DN ännu en artikel om lycka idag. Lycka smittar tydligen, dvs att om du är omgiven av lyckliga människor så får även du en släng av sleven. Dock gäller inte detta på arbetsplatsen eftersom det där finns någonting som heter avundsjuka. Någon som känner igen sig? Tack och lov slipper vi den typen av konflikter på mitt jobb men nog har jag märkt att lycka skapar avundsjuka alltid! Du ska vara lagom lycklig eller i varje fall inte skylta med din lycka. Då blir det smäll på fingrarna direkt, då kommer råttorna.

Det vi oroar oss mest för är barnen enligt en icke vetenskaplig undersökning. Antar att det förutsätter att man har barn då. Så där ser ni ungar – det är helt normalt att vi oroar oss för er! Hum, står det någonstans att barnens största oro är föräldrarna, tro?

Jag avskyr telefonförsäljare som ringer och frågar ”Stör jag?”. Klart du gör, bara utgå från det och fråga inte! Ännu värre blir det när de sedan fortsätter med ”Allt väl?”. Skit i det – jag känner inte dig och du känner inte mig och vi bryr oss inte ett dugg om varandra. Kom till saken bara och få det hela avklarat! Hemma har vi NIX men inte på jobbet. Fast jag börjar bli riktigt duktig på att artigt men bestämt be försäljarna fara och flyga.
Höjden av diplomati är att be någon att dra åt helvete på ett sådant sätt att han faktiskt ser fram emot resan.
Sagt av en klok person. Jag borde blivit diplomat.

Martin the King

"Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan även för det du inte säger." Martin Luther King
Med andra ord – speak up om du är av en annan åsikt ty den som tiger samtycker. Våga göra din stämma hörd och stå för dina egna åsikter. Sluta gå i flock.

En gran till maken

På måndag blir det julklappsutdelning på jobbet och det är jag som är tomten. Fixade deras 42 julklappar på vägen hem! Åh vad de är nyfikna alla – vad ska de få? Lite mer än förra året blir det eftersom vi alla jobbat häcken av oss. Resultatet ser mycket positivt ut och vi kommer att leverera en rejäl vinst. Kostnaderna är under kontroll och intäkterna ökar. Skönt...
Dottern ringde och undrade vad T önskade sig i julklapp. Då insåg jag att det faktiskt bara är 20 dagar kvar till julafton. Ville skrika ”hjälp” men har bestämt mig för att vägra låta mig stressas. Försökte för en tid sedan föreslå att vi skulle skippa julgranen i år, men fick en så mörk blick av T att jag insåg vilket dumt förslag jag kommit med. Klart maken ska ha en gran! Och eftersom han varit underbar hela året blir det nog ett litet paket också...

Pajsnack

Igår började jag läsa Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap och jag är fast.
Började med boken på tunnelbanan, fortsatte att läsa den i rulltrappan, samma visa när jag skulle hem, satt igår kväll mycket sent med den, vaknade kl. 4.30 i morse efter att ha drömt om den och var tvungen att stiga upp och fortsätta läsa! Först blev jag konfunderad eftersom hela berättelsen består av brev som olika personer skickar till varandra men jag kom snabbt in i berättarstilen. Det är ingen bok som kommer att slås om nobelpriset i litteratur men den är välskriven, kvick och spirituell samt gripande på sina ställen.

Den utspelar sig 1946: London är på väg att återhämta sig efter kriget och författaren Juliet Ashton funderar över sitt nästa bokprojekt. Så får hon ett brev från en Dawsey Adams från ön Guernsey i Engelska kanalen. De två börjar brevväxla och han berättar om livet och människorna där, om krigsåren då ön var ockuperad av nazisterna och den mycket speciella läsecirkeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap bildades. Juliet blir fascinerad och bestämmer sig för att besöka Guernsey. Det blir givetvis ett besök som förändrar hennes liv.

Nu är jag dödstrött förstås och är rädd för att förkylningen som legat och lurat ett tag ska bryta ut, lagom till helgen. Det är mysigt att sitta mitt i natten i T:s sköna soffhörna med en pläd runt benen och bara försvinna in i boken, men inget att rekommendera om man ska vara allert på jobbet några timmar senare!

Slutet gott, allting gott?

Läser att antalet skilsmässor fortsätter att öka. Jag är skilsmässobarn och jag har själv separerat från mina barns pappa. Det var inget lätt beslut – det tog mig flera år att komma till skott – och det var inte enkelt att genomföra, men det var absolut nödvändigt. Jag hade otroligt dåligt samvete när det skedde för att jag splittrade den heliga kärnfamiljen. Idag är jag lyckligare än någonsin men kan ändå fortfarande undra: Har jag skadat mina barn? När jag funderar på det viset är det skönt att helt enkelt fråga dem. De brukar då sucka lite trött och svara att sluta nu, du ser väl att vi mår alldeles utmärkt! De har hela tiden fått träffa sin pappa precis när och hur mycket de velat, jag har aldrig någonsin lagt mig i deras umgänge, än mindre haft synpunkter. Inte heller mina föräldrar blandade in oss barn i sina konflikter. Kanske att jag lärde mig något där?

Litet men stort

Ibland kan en liten sak ha stor betydelse. Som idag när två äldre herrar från en matlagningskurs för personer med funktionshinder kom upp till kontoret med ett fat med fina pepparkakor som de precis tagit ut ur skolkökets ugn. - Så ni har till fikat, hälsade de glädjestrålande. De var stolta och lyckliga och mycket nöjda med att ha överraskat oss. Det är sådana händelser som håller en varm om hjärtat en lång stund!

Konsten att vara lycklig

Alla jagar vi den, lyckan, men jag undrar: vad är lycka och vad får oss att bli lyckliga?
Tro’t eller ej, men det finns forskning i ämnet. Den baseras dock på västerländska förhållanden – i utvecklingsländer kan definitionen av lycka vara en annan. DN har en bra artikel skriven av Annika Nilsson om detta och jag saxar skamlöst ur den:

Pengar skapar inte långvarig lycka. Förklaringen, enligt forskarna, är ett fenomen de kallar för hedonisk anpassning – människor tenderar att vänja sig vid nya saker i sitt liv. När man väl har vant sig vid till exempel en ny bil, att vara gift eller att bo i ett stort hus så får man inte ut lika mycket lycka av det längre. Visserligen finner ekonomiska forskare ett samband mellan länders ekonomiska tillväxt och nivån på människors välbefinnande, men över en viss inkomstnivå är detta samband oklart. Andra studier från exempelvis USA visar att lyckonivåerna inte har ökat sedan mitten av 1900-talet, trots att inkomsterna har gjort det.
En annan vanlig uppfattning är att framgång i arbetslivet och i sociala sammanhang gör oss lyckligare. Men enligt Sonja Lyubomirsky, professor i psykologi vid Californiauniversitetet, är det ofta i stället lyckan som kommer först. Bakom denna slutsats finns 225 olika studier med närmare 275.000 försökspersoner. Hennes analyser av materialet visar att lyckliga människor är mer framgångsrika och har en högre chans att höja sina inkomster.
- Positiva känslor leder i en uppåtgående spiral. När människor känner sig lyckliga känner de sig också oftare mer självsäkra, optimistiska och energiska. Det gör dem också mer omtyckta av andra, säger Sonja Lyubomirsky. Lycka enligt hennes definition är "ett glatt och förnöjsamt liv".
Jag skulle själv vilja lägga till en sak: kärleken. Kärleken till en älskad livskamrat, till barnen, till vännerna. Utan den, ingen lycka.

Det är tydligen också så att våra gener styr vår förmåga att bli lyckliga.
Personer som föds sociala, aktiva, psykiskt stabila, hårt arbetande och plikttrogna redan från början är bättre rustade för lycka.
Det förklarar varför en del aldrig tycks vara annat än bittra!
Att söka lycka i de snabba lyckorus som äventyr eller droger ger är ingen bra lösning. En bättre strategi är att ta vara på de små ögonblicken av njutning i vardagen, att visa lite vänlighet mot andra, och att uppskatta det vi har.
T och jag är lyckliga personer. Vi älskar och vi är älskade och vi försöker att njuta så mycket vi kan av nuet. Nuet är ju det enda vi har, vem vet hur livet ser ut imorgon?

En del är glada för vår skull, andra är det inte – sånt är livet.

Varför gör de på detta viset?

Varför bloggar folk? Varför bloggar jag? Varför bloggar inte mina barn? Jag inbillar mig att det finns olika kategorier bloggare. Några tycker att det är kul att skriva, ser det som en kreativ process och gör det mest för sin egen skull. Bonus dock om fler än de närmast sörjande läser! Andra gör det eftersom de hoppas att bloggen ska leda till berömmelse (Blondinbella, Glamourprinsessan och annat tråkigt). Politiskt aktiva gör det för att sprida sitt budskap, kändisar gör det för att förbli kändisar. Unga tonåringar bloggar för varandra och vanliga vuxna vill dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser. Med andra ord – alla har sina skäl att blogga.

Sonen och dottern som är 20+ gör det dock inte:
- Ointressant, tycker sonen. Jag föredrar att snacka med folk.
- Jätte töntigt att skriva att man käkat en räkmacka till lunch och få uppmärksamhet för det, menar dottern.
- Känns som om det bara är småungar som bloggar, fortsätter hon.
Hon kan vara kategorisk dottern!
- Jag får väl läsa er blogg när jag behöver middagstips, avslutar hon skoningslöst och skrattar rått.
Jaha, snacka om att sågas innan man blivit läst! Har precis strukit henne ur mitt testamente…

Har även noterat att språket i bloggarna skiljer sig åt väldigt. Bodil Malmsten har en blogg som såväl T som en himla massa andra människor läser. Att Bodil är författare märks – hon skriver lika bra i bloggform som alltid. Det kan man inte säga om alla övriga. En del verkar tvärtom göra det till en bedrift att skriva så illa som möjligt. Inte bara språket, med stavfel och svordomar, suger utan även innehållet; diverse påhopp och provokationer avlöser varandra. I skydd av en blogg kan man häva ur sig vilka grovheter som helst. Jag tror inte att det finns ett speciellt bloggspråk utan stilen beror på vem som skriver. En dålig skribent blir inte bättre för att den har en blogg.

Det går fort att skriva och tid för eftertanke verkar saknas för många. Själv älskar jag att fila på orden och formuleringarna, fundera, läsa igenom, rätta till, komplettera… Jag vet, det gör mig inte till en bra skribent men däremot gör det mig per automatik till en hopplös bloggare – man ska vara snabb, skriva drösvis med inlägg varje dag. Att förolämpa människor är inte heller min stil, däremot kan jag bli fundersam över vissa saker – och skriva det.
Så, varför bloggar jag? Jag tror att huvudanledningen ligger just i den kreativa processen. Trädgårdsarbete på sommaren och bloggande på vintern kanske? Eller så när jag helt enkelt en hemlig dröm om att återigen ha skrivandet som levebröd.
Sorry till mina barn, jag tänker fortsätta att vara töntig ett tag till! Och vänta tills T går från att vara en passiv bloggare (han kommer med små tips ibland om vad jag ska skriva) till att bli en aktiv...