I kulörta lyktors sken

Hade jag ett svenskt tangentbord skulle jag skriva små inlägg varje dag men utan ett tar det en evighet och det orkar jag inte riktigt...
Jag kommer säkerligen att gå upp flera kilon efter denna vecka så mycket god mat som vi äter! Men det får det vara värt för vem vill vara utan sena familjemiddagar (ikväll var vi nio runt bordet) under ett mandelträd i skenet av kulörta lyktor? Ungdomarna har precis dragit ut till stan för att roa sig, dvs mina barn och deras moster och farbror (!) alla fyra ungefär i samma ålder. Faktum är att min näst yngste halvbror är lika gammal som min dotter. Märkligt...

Lite resvan är jag nog

I morgon kväll äter vi middag hos pappsen i Montpellier. Tänk så fort det går att förflytta sig nu för tiden. Jag tror att jag genom åren testat de flesta sätt som finns att resa på. När jag var barn tog vi en gång båten från Senegal till Nice eller om det var till Marseilles. En riktig kryssning! Annars flög vi. När vi sedan bodde i Frankrike tillbringades sommarloven i Sverige dit vi bilade upp. Det hann bli 11 resor fram och tillbaka innan vi flyttade till Sverige för gott. Vi testade alla möjliga rutter för att få lite omväxling; bil hela vägen, båt från Holland till Göteborg, åka via Schweiz... När jag sedan som vuxen själv skulle köra mellan Sverige och Frankrike med barnen och deras pappa, behövde vi knappt titta på kartan – jag mindes fortfarande alla de städer vi skulle ta sikte på, ungefär som en barnramsa man aldrig glömmer!
Som tonåring var det tåget och Interrail som gällde och en gång tog vi t.o.m. bussen hela vägen från Gävle till södra Frankrike, mina syskon och jag. På vägen tillbaka frös bussen ihop utanför Lyon... Numera blir det flyget, tiden är dyrbar och vi vill ha en snabb resa. Dock kan jag sakna äventyrskänslan det innebär att knöla ihop sig i en bil och bara åka söderut.
Och någon gång ska jag berätta vad som hände när mina syskon (7 och 13 år) och jag (15 år) försvann mellan Venezuela och Trinidad och blev efterlysta av Interpool...

Dagen före avresedagen

Medarbetare kommer in och önskar mig en trevlig resa och jag tänker att "visst ja, vi åker ju i morgon!". Har inte hunnit ställa om mig ännu... Men allt är nog under kontroll. Hyrbilen är bokad och betald, boardingkorten fixade (underbara internet!), passen giltiga, barnen på väg upp från Linköping och tidningen avbeställd. Pappsen har bekräftat att han möter oss, jag har chatat med en av mina halvbröder via FB (underbara internet – igen!) och ikväll ska det tvättas och betalas räkningar. Det låter som om vi är på väg att emigrera men nej, vi ska bara ha en skön familjesemester en vecka. Det var fyra år sedan vi hälsade på senast men jag vet att pappsen kommer att som vanligt kalla mig för sin stora flicka, tycka att vi stannar alldeles för kort tid, säga till barnen att de borde leva hos honom ett tag och lära sig franska samt skaka huvudet åt T som kommer att hjälpa till i köket, någonting som pappsen tycker att barn och kvinnor kan ägna sig åt. Och så kommer han att kalla mina barn och mina halvsyskon för varandras kusiner när mina barn de facto är mina halvsyskons nevö och niece...
Men framför allt vet jag att vår ankomst är väldigt efterlängtad.

Jag gillar folk, jag gillar lust, jag gillar spel, men...

Att ha sett Söderkåkar, på ett eller annat vis, verkar höra till allmänbildningen, i varje fall om man bor i eller nära Stockholm. Jag har dock ingen aning om vad Söderkåkar är för historia! Jag skyller det på min invandrarbakgrund snarare än min brist på allmänbildning – känns liksom bättre. Ikväll ska jag dock försöka få bort denna vita fläck genom att tillsammans med T ge mig iväg till Augustendsalsteatern i Solna och se en utomhusuppsättning regisserad av en bekant till oss. Om vi nu får biljetter vill säga – det är slutsålt och vi står på en reservlista. Jag tycker om folk, lust och spel men brukar inte vara så förtjust i folklustspel. Dock är kvällen vacker och sällskapet det bästa så...

Brustna omfamningar motsvarade förväntningarna

Jag säger bara: Brustna omfamningar av Almodovar. Se den! Såväl I som A och jag tycker den var super. Den är fängslande från ruta ett och Almodovar är lika duktig som alltid att på ett mycket intelligent vis balansera på randen till melodram. Scenografin, kläderna, replikerna, manuset, allt gillade jag. Hur kan mannen utan att överdosera få in så mycket kärlek, svek, svartsjuka, fader/son-förhållande samt humor i en och samma film? Och så skönt att höra ett annat filmspråk än engelska.

Netsize suger!

Jobb, jobb, jobb men också nöje! Ikväll blir det filmtajm med tjejerna – Almodovar väntar. En liten bit mat och sedan bio i trevligt sällskap är ett utmärkt sätt att rensa hjärnan på.
Dagen började för övrigt med ett mindre utbrott på ett företag som heter Netsize. Dem ska man akta sig för. De förmedlar s.k. betaltjänster till mobilen, bl.a. via Facebook. I mitt fall gäller det en tävling som de påstår att jag deltagit i och som jag ska debiteras för. Jag har nu i två veckors tid tillbringat en avsevärd tid med att ringa, mejla och stå i telefonkö för att få dem att förstå att jag inte ska betala 168 kr för en tjänst jag avbokat. Som tur är har jag kvar hela sms-trafiken där jag uttryckligen säger nej. Nu vill Netsize att jag ska bevisa det och det kostar 50 kr att få ut samtalsspecifikation från Tele2. Visst, det är småpengar men tänk vilken lukrativ affärsidé, för hur många orkar göra som jag, dvs bråka? Dock är jag en mycket envis person…

Augustiträff med Hundöronen

Ikväll smet T iväg för att gå på bio. Han ville se Tarantinos senaste men hamnade istället på Sommaren med Göran. Inte riktigt vad han hade planerat men filmen var tydligen bättre än förväntat.
Under tiden satt vi, bokgänget Hundöronen, i köket för att äta middag och diskutera. På dagordningen stod To Kill a Mockingbird (Dödssynden) av Harper Lee och Mrs Dalloway av Virginia Woolf, två kvinnliga författare och tillika klassiker som vi alla tyckte om. B föreslog skämtsamt att vi lika gärna kunde fortsätta att bara läsa klassiker eftersom de är säkrare kort än nya böcker som alltför ofta är en besvikelse. Hon har en poäng – litteraturskatten är stor och nästan outtömlig. Men bara klassiker skulle bli lite tråkigt i längden. Och vem vet vilken av de nyare böcker vi läser som blir framtidens klassiker?
Det som är så roligt med vårt bokgäng att vi fått tillbaka vår lust till läsningen, en lust som flera av oss tappade någonstans i livet men som nu alltså är återfunnen.

Dags för männen att ta tag i sina liv?

Låt mig säga det först som sist: det här är ingen roman. Det är en bok om personlig utveckling, men inte på ett teoretiskt sätt. Det handlar om en människas utvecklingsprocess, från upplevelsen att vara drabbad av ödet till att känna att han verkligen lever sitt liv och är på rätt plats i tillvaron. Det är en saga om att hitta sin egen karta och leva efter den.

Citatet är Eva Sanners beskrivning av sin bok Fritt fall. Jag var iväg ikväll till Natur och Kultur och lyssnade när Stefan Einhorn och Eva hade ett samtal om den. Någon självhjälpsbok i egentlig mening vill inte Eva kalla den. Jag kan förstå det – det har nästan gått inflation i självhjälpsböcker. Såväl Stefan som K på förlaget tycker att den är en riktig bladvändare och jag tror att T redan börjat läsa den. Det gillar nog Eva Sanner – hon vill nämligen att män ska bli lika bra som kvinnor på att ta tag i sina liv och våga förändras. Därför är huvudpersonen i boken en man. Jag hoppas dock att T inte förändrar sig alls.

Good Hair Day

Hade jag råd skulle jag aldrig hålla på med håret själv. Jag är helt värdelös på att fixa med håret. Jag köper skräpschampo och dåligt balsam eftersom jag är snål och förstår mig inte på alla de hårprodukter som finns: mousse, gel, gelé, vax, serum, spray, produkter som gör håret rakare, produkter som gör håret lockigare, produkter som ger volym och produkter som plattar till, produkter som sägs återfukta men som får mig att se ut som en slickad katt. Har testat ett otal olika sorter med liknande resultat varje gång – jag ser inte klok ut. Badrumsskåpet är fullproppat med tuber, burkar och flaskor som aldrig tar slut. Ibland gör jag ett nytt försök, läser på förpackningen ordentligt och gör precis som där står. Jag ser ändå inte klok ut. Mitt hår lever sitt eget liv och hämnas å det grövsta vid minsta tvång eller införsel av främmande produkter.
Hade jag råd skulle jag inte ens tvätta håret själv, än mindre föna det. För föna måste jag, det torkar aldrig annars. Och torrt blir det. Alltför torrt.
Hade jag råd skulle jag bli en fransk madame som gick till frisören var och varannan dag, jag skulle alltid ha en snygg frisyr och glansigt hår. Precis som det är just nu efter att Anna och Marit tagit hand om mig. Anna har gjort fantastiska slingor och Marit har som vanligt klippt mig på ett ypperligt sätt. Under schamponeringen fick jag sitta i en stol som masserade min rygg. Samtidigt masserade Anna mitt huvud. Jag vill alltid ha någon som masserar mitt huvud och min rygg.
Att håret redan i morgon kommer att se lika oborstat och rufsigt och risigt ut som vanligt, och att dagens besök resulterade inte bara i ett mycket stort hål utan en hel krater i hushållskassan förtränger jag.
Just idag är jag en fransk madame med glänsande hårhjälm.

En svampplockare avslöjar inte sina ställen...

Till alla intresserade kan jag meddela att trattkantarellerna börjat visa sig! Vi drog till skogs idag och kom hem med svampkorgen full av kantareller, trattisar och taggsvamp. Vi kände oss rika på något underligt vis. Grannar vi mötte undrade naturligtvis var vi hittat svampen. Lite här och lite där svarade vi svävande. Det ska till mycket innan en svampplockare avslöjar sina ställen, det är det ultimata tecknet på vänskap! Eller snarare på en generös läggning som jag tydligen inte riktigt besitter. För jag avslöjar inte gärna mina hemliga svampställen annat än till väldigt långväga gäster. I'm such a bad person.
Smyger in ett engelskt uttryck inspirerad av Anna Gavalda i Lyckan är en sällsam fågel. Fast i hennes fall är originaltexten på franska. Undrar vad de franska läsarna tycker om det? Snart har jag i varje fall läst ut boken och jag förstår inte riktigt de positiva recensionerna. Det är ju en rätt så tramsig och klyschig historia hon diktat ihop. Är dessutom trött på otyget att stoppa in tre punkter i slutet av var och varannan mening som någon slags signal att här finns en undermening, här pågår icke uttalade men likväl djupa tankar. Jag brukar själv gilla att använda ... men efter Gavaldas missbruk av dessa ska jag fortsättningsvis vara lite försiktig med det.

En sensommarsöndag

Hortensia, dahlia och krysantemum på stugtrappen – det är sensommar det. Och så blommar kaprifolen på jordkällartaket. Den första omgången knoppar i juni föll bort p.g.a. av en liten irriterande larv man inte kan göra så mycket åt. Denna ständiga kamp mot alla kryp som bara vill åt ens odlingar...

Lavendelhäcken som planterades i våras har haft en fantastisk utveckling. Och så blommar en stockros, mitt bland Ölandstoken. Fick den förra året som fröplanta av grannen Eva.

Hyllan är ett strandfynd som jag släpade med mig hem efter en svamputflykt förra hösten och fågelboet är tillverkad av någon liten krabat som bland annat använt mina hårsstrån (från hårborsten) för att göra det mjukt och fint. Det tar jag som en komplimang!

Vill gifta mig – igen!

Eftersom det är lördag och det är härligt att leva och det fortfarande är bröllopstider delar jag här med mig av ett roligt Youtube-klipp som Hannu lagt på sin blogg. Ta er tid att klicka på det – jag lovar att man blir glad av det!

Ännu en lördag

En helt vanlig lördag... regnet har dragit vidare och kvällen är ljummen och underbar. Solen går nu ner precis framför vår altan.

Ett glas vitt i kvällssolen och så vår allra första plommonskörd. Frågade T om han någonsin skördat någonting från ett eget träd tidigare men det hade han inte. Ingenting slår egenodlat.

Liten pamflett för kulturen

Att befinna sig i stugan en grå men varm lördagsmorgon, sitta tillsammans med T i vår lilla soffa och lyssna på P2:s Önska samtidigt som jag väntar på att han ska läsa färdigt DN:s boklördag – det är inget annat än lycka.

I höst försöker sig DN på en ny helgsatsning med två olika bilagor, Boklördag och Kultursöndag. Målet för tidningen är att bli ett centrum i svenskt kulturliv, säger dess kulturchef. Härligt! säger jag, som den kulturtant jag är. Jag kommer aldrig någonsin att förstå människor som tycker att kultur är en onödig lyx. Tvärtom menar jag att så många som möjligt, helst alla, ska ha tillgång till så mycket kultur som möjligt. Jag är därför helt övertygad om att de som påstår att kulturen inte ska subventioneras, utan lyda under samma marknadsregler som vilken affärsverksamhet som helst, är helt fel ute. De som då drabbas är människor med små eller inga marginaler. Vi övriga kan fortsätta att konsumera nästan så mycket kultur vi vill. Att förvandla kulturen till en exklusiv lyxprodukt för ett fåtal måste ändå vara höjden av dumhet. När Londons teatrar sänkte priset på sina teaterbiljetter blev gensvaret enormt och en flod av nya teaterbesökare strömmade till, människor som tidigare aldrig satt sin fot på en teater. Nyfikenheten och lusten var det inget fel på och nu hade de råd också.

Tack vara tips från Eva läser jag i tidningen Kattis (som jag annars aldrig hade köpt eftersom jag p.g.a. omslaget trodde att den var ännu en i raden av dessa glättiga damtidningar) att man i Finland har någonting som heter litteraturterapi. Man menar att läsning har en inre läkande förmåga, man kan läsa sig lyckligare. Att musik också har en positiv effekt på hälsan vet vi redan. För att inte tala om körsång, vilket jag som gammal körsångare verkligen kan intyga. Ja, exempel på kulturens goda effekter på vår hälsa är många.

Tack alltså DN för denna nya helgsatsning som visar att ni tar kulturen på allvar.

Jag vill inte återfödas som snigel

Vi har endast varit borta från stugan i fem dagar men under tiden har mördarsniglarna inbillat sig att fältet är fritt och att det bara är att börja smaska på liljorna igen. Non, non... Utrustade med varsin spade har T och jag varit på jakt ikväll. Många sniglar fick sätta livet till. Men den enes död, den andres bröd. Det är ju därför de heter mördarsniglar – de är kanibaler de små raringarna. Sörjer varandra gör de inte, tvärtom. De kalasar PÅ varandra istället för MED varandra, och dekapiterade kompisar är tydligen väldigt gott... En sak önskar jag mig – att inte återfödas som mördarsnigel i mitt nästa liv.

Scener ur ett äktenskap

När mitt förra förhållande började knaka i fogarna tyckte en av Ingmar Bergmans söner att jag skulle skaffa mig en video av Scener ur ett äktenskap. Jag såg den aldrig när den visades som tv-serie 1973. Dels var jag för ung, dels bodde vi inte i Sverige ännu.

Det blev aldrig av att jag såg den på video heller, trots rekommendationen. Jag tar istället med mig T till Dramaten nästa månad för att se Jonas Karlsson och Livia Millhagen spela det till synes perfekta paret. Jag bestämde mig efter att en FB-kompis som i vanlig fall inte gärna går på teater (han är en riktig filmnörd istället) såg och gillade premiären igår.

Det sägs att tv-serien bidrog till att skilsmässostatistiken sköt i höjden på sin tid – tittarna fick in värsta samtalsterapin rakt in i vardagsrummet. Plötsligt ville alla tala om sina äktenskapliga problem. Det kallar jag för genomslag. Det kanske är lika bra att jag aldrig såg serien utan går till Dramaten med opåverkade ögon.

Ikväll ska det rockas loss!

Snart är det dags! Vi firar vår återkomst till civilisationen med att gå ut med S och D för att äta middag och se rockmusikalen De tre musketörerna på Stadsteatern. Jag har hört så mycket positivt om den att jag försöker dämpa mina förväntningar något. Musketörerna som ett långhårigt rockband som sjunger 80-tals hits så att nackhåren reser sig – visst låter det fräckt? Känner jag S rätt kommer hon inte att kunna hålla sig utan börja digga loss i teaterstolen. Vore kul om resten av salongen också gjorde det, lite härligt osvenskt!

Hillegren gör det igen

Hillegren försvarar i dagens SvD sin syn på vad som är en våldtäkt.
Jag är ingen jurist men nog måste någonting vara väldigt fel när en kammaråklagare anser att Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker?
Tolkar jag Rolf Hillegren rätt kan inte en kvinna som lever i en relation och förhåller sig passiv när mannen tilltvingar sig ett samlag betraktas som våldtagen; hon har inte bjudit på motstånd och inget våld har förekommit. Då menar Hillegren fysiskt våld förstås, våld som lämnar synliga spår. Men jag undrar om Hillegren hört talas om kvinnor som säger nej till samlag men som efter att mannen hotat henne inte vågar göra motstånd. Inget fysiskt våld har då förekommit, inga synliga spår finns. Men skedde samlaget med kvinnans samtycke? Knappast. Att det då blir svårare att bevisa att en våldtäkt ägt rum förstår jag men däri ligger inte problemet. Det stora problemet är Hillegrens inställning. För honom handlar det bara om ett etikettsbrott. Skulle han tycka lika om det var han själv som utsattes för detta? Och är han, som han själv påstår, representativ för en hel yrkeskår?

Svaret på den sista av ovanstående frågor har kommit: Hillgren får inte längre arbeta med sexualbrott. Detta meddelar Per Nichols, kammarchef vid City åklagarkammare i Stockholm. Hillgrens åsikter delas inte heller av hans kollegor. Nichols gör en mycket snygg och mycket snabb pudel. Något annat hade inte varit möjligt.

Pseudonymdebatt jag inte förstår

Jag läser väldigt sällan deckare/kriminalromaner eftersom jag tycker de är tråkiga, stereotypa och snarlika – med några få undantag. Jag har t.ex. fortfarande inte kommit mig för att läsa Män som hatar kvinnor. Trots denna dissning känner jag viss nyfikenhet när det gäller Hypnotisören skriven av Lars Kepler eller snarare av författarparet Ahndoril. Jag hade givetvis ingen aning om att denna bok existerade, ointresserad av genren som jag är. Men efter den pseudomymdebatt som varit och fortfarande är och som jag ärligt talat inte förstår, känner jag att det kanske vore lite kul att ta en titt på boken i fråga. Vad är det som är så provocerande med den – att "seriösa" författare ger ut en deckare eller att de gjorde det under pseudonym eller både och? För mig som vanlig läsare är det hela rätt så ointressant. Är en bok omtyckt går ryktet, oavsett vem som skrivit den. Däremot känner jag mycket väl igen den eviga diskussionen inom kulturkretsar om kommers vs kvalitet. Skulle konsumtionen av kvalitetskultur öka om den fick större och bättre exponering? Har affärsdrivande företag som inte uppbär skattemedel ett kulturansvar? Vad händer om man låter marknadskrafterna styra kulturen, dvs ger folket vad folket vill ha, eller kanske vad folket tror att det vill ha? Innebär demokrati att en stor minoritet ska bli utan det som en lite större majoritet ratar? Och slutligen – vad är god kultur?

Knäck den nöten den som kan!

Afghanistan, helvetet på jorden för en kvinna

Tusen strålande solar, en bok om några kvinnoöden i Afghanistan, berörde mig oerhört starkt, jag har nog nämnt det tidigare. Lika berörd blir jag av Johanne Hildebrandts artikel i AB om just kvinnornas situation i Afghanistan. Visste ni att det i Afghanistan dör fler kvinnor i barnsäng än soldater i krig? 17.000 kvinnor får varje år sätta livet till när de ska föda. Svårast är det för 13-åriga flickor… Spädbarnsdödligheten är den högsta i världen och vart fjärde barn dör innan det fyllt fem år. Fattigdomen är extrem och alla resurser går till kriget istället för till utbildning och utveckling. Medellivslängden för en kvinna är 43 år...
Snart är det val i Afghanistan. Vågar vi hoppas på att det blir början till en förändring till det bättre? För sämre kan det knappast bli.

Almodovar nästa vecka?

I mejlar och frågar om jag vill följa med henne och väninnan för att se Almodovars nya film Brustna omfamningar. Det vill jag men almanackan börjar redan fyllas på med aktiviteter och sena möten. Stressad känner jag mig dock inte, bara glad och full av energi. Jag undrar om jag någonsin varit så utvilad efter en semester. Med facit i hand var det ett mycket klokt beslut vi fattade T och jag när vi bestämde oss för att bara ta det lugnt i år, umgås med människor vi tycker om samt vila ut. Att vi dessutom har en Frankrikeresa som väntar gör ju inte saken sämre.
Men I, vad sägs om bio nästa onsdag?

Oschysst att våldta tycker Hillegren

Jag läser ett citat i SvD och jag undrar vad karln menar, egentligen? Mannen som uttalar sig är Rolf Hillegren, kammaråklagare vid City åklagarkammare i Stockholm:
– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han.
Jag hoppas att Rolf Hillegren inte förstog innebörden av sitt uttalande, att han inte menar det han säger, att hans blunder kan förklaras med dumhet. För hur kan ett tilltvingat samlag bara vara en oschysst ordningsförseelse? Har inte Hillegren några döttrar? Känner han inga kvinnor?

Sensommarvind

Det var precis som om vinden ville säga oss att det nu var dags att städa och vädra ut, dags att packa ner alla saltiga handdukar och bädda rent i sängarna, dags att ta undan utemöblernas sköna sittdynor, dags helt enkelt att avsluta dessa härliga semesterveckor på vår ö i Roslagen. Vi öppnade dörrarna och lät korsdraget blåsa bort sommardammet.

Men på fredagkväll är vi tillbaka, var så säkra.

Vårtbitarnas sång

K och R:s torp, där vi var på middag igår, har en härlig glasveranda som jag är grymt avundsjuk på. Glasverandor och svensk sommar hör liksom ihop.
En enormt stor vårtbitare höll oss sällskap men när den tog ett skutt upp på matbordet åkte den ut. Samtalet kom då osökt in på detta med syrsor och syrsornas sång som jag ju först inte trodde hördes i Sverige men sedan fick läsa att det gjorde den visst. Enligt K kan vårtbitare spela och det är dem man hör! Jag blev återigen tvungen att googla och hittade följande på Wikipedia: Under sommaren och tidiga hösten talar man ofta om att "syrsorna spelar", men så är det inte. Vad vi vanligen hör är gräshoppor och vårtbitare. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan, håller till inomhus och på soptippar. Den andra arten, mullvadssyrsan, finns bara i södra Sverige.
Sanningshalten på Wikipedia kan det ju vara litet si och så med, men det känns som om jag är tillbaka på ruta ett: inga syrsornas sång alltså utan vårtbitarnas sång. Det låter liksom inte riktigt lika romantiskt.

Middag med dans

Rolig kväll med K och R och jag fick – äntligen, äntligen – dansa lite salsa igen! Musiken strömmade ur högtalarna hela kvällen och efter avecen var det dags att testa om jag fortfarande mindes hur röra fötter och höfter på rätt sätt. Och det mindes jag! Å andra sidan – dansar man med självaste salsaläraren vore det synd och skam om man inte hängde med.
T försökte att förhålla sig cool men nog såg jag hans imponerade min. Jag tror nästan att jag kommer att få med honom på salsakurs i höst. I varje fall så länge som det finns en gnutta sangria kvar i hans blodomlopp...

Hurra för SR

Eftersom jag har mycket svårt för de reklamfinansierade radiokanalerna (alltid samma låtar, alltid samma meningslösa snack och reklam däremellan, möjligtvis med undantag för Adam Alsings munvighet i Mix Megapol) blir jag riktigt glad av att läsa att SR ökar mer än just de kommersiella kanalerna som istället tappar lyssnare. P1 och P4 ökar mest – hurra för dem!
Den ultimata kanalen för mig skulle vara en kombination av P1, P4 och P2, dvs P1:s intressanta och intelligenta innehåll fast med mer musik. Att en sådan kanal inte finns beror antagligen på att någon smart typ kommit fram till att målgruppen är för liten, typ en person bara, typ jag...

Att vara man idag

Vad är en modern man? SvD:s Idag-sida har ett intressant tema om manligt & kvinnligt där just det manliga lyfts fram via några manliga bekännelser. Vad innebär det att vara man idag? Vilka är männens förebilder? Vad händer med männen när kvinnorna emanciperas? Del 1 i serien fick mig att reagera – den till synes perfekte mannen blir dumpad av sin hustru och är nära att gå under på kuppen. Inte för att han förlorar hennes kärlek utan för att det var hon som gjorde slut och inte han. Hans ego får sig en ordentlig törn och plötsligt står han där ensam med barnen och de hushållssysslor som hustrun dessförinnan skött ensam, utan hans hjälp. Han hade ju så mycket roligare saker att göra... Han löser det genom att anställa en au-pair... Och så försöker han dejta igen. Så småningom hittar mannen och hustrun tillbaka till varandra. Det var väl bra. Antar jag. Varför lämnar då artikeln lite utav dålig smak i munnen?

Då var det mer intressant att läsa om Bob Hanssons funderingar. Där fanns ett helt annat djup.

Jag är kvinna och jag har uppfostrat en son och jag har hela tiden försökt att vara medveten om de olika könsrollerna, inte bli stereotyp. Huruvida jag lyckats få honom på rätt spår eller inte lär väl framtiden visa. Idag jobbar han i varje fall som förskollelärare, ett yrke han stortrivs med. Inte det manligaste av yrken kanske men ett nog så viktigt. Lite stolt är jag allt...

La promenade

Något som hör till när vi är på Vätö är att gå på promenad. Tänk vad jag älskar att promenera. Och tänk vad jag avskydde det när jag var barn! Jag minns hur pappsen tvingade oss barn att följa med ut i "skogen". Vi ville helst av allt stanna inne för att fortsätta läsa eller se på tv. Den franska skogen var inte riktigt som den svenska. Den var välordnad, ansad, slyröjd, genomkorsad av ordentliga stigar och överbefolkad. Att bara gå runt utan något annat mål än själva gåendet tedde sig som det absolut mest meningslösa man kunde ägna sig åt. Så otroligt typiskt vuxentråkigt tyckte vi! Lite roligare var det på hösten när kastanjerna var mogna. Jag menar då inte hästkastanjer utan äkta kastanjer. Vi rostade dem i ugnen och åt dem varma med lite smör. Ljuvligt gott!
I Frankrike var söndagspromenaden med familjen ett välkänt och utbrett fenomen. Jag vet inte om det är så längre. Kanske är det bara turisterna som promenerar på promenaderna? Det måste jag undersöka när vi åker dit om ett par veckor.

Ingen salsa för T

Återigen är det bara T och jag kvar i stugan. Vi har också sagt hejdå till Ernst som hade säsongsavslutning ikväll. Han stilade upp ett gammalt båthus väldigt fint tycker jag. Även vår lilla semesterby har ett eget båthus där vi brukar ha fest samt basta. Tänk så fint det skulle gå att få till det!
I skenet av tända ljus väntar vi nu på reprisen av dagens Sommar i P1. Våra lata ödagar närmar sig sitt slut. Vi avslutar veckan med lunchgäster i morgon när söta svärmor och hennes bästa vänner kommer förbi, och är sedan bjudna till en förhoppningsvis salsig lördagskväll hos grannarna som har torpet i skogen. De har under nio års tid lagt ner nästan all sin fritid på detta hus som de renoverar pietetsfullt. Mannen i familjen, R, kommer från Sydamerika och kan utöver allt annat även dansa salsa. Jag som älskar att dansa gick som nyseparerad en kurs i just salsa. Sedan förälskade jag mig i T som är ytterst musikalisk men bara bjuder upp när det är nyårsafton...

De fem musketörerna

Vi blev lovade dåligt väder men någonting måste ha blivit fel för solen skiner, himlen är blå och M är precis på väg ner till stranden för att sola. Själv ska jag göra någonting gott med de fina blåbären vi fem plockade i morse.

Klubbad av John Blund

Jag önskar att jag fortfarande orkade sitta uppe och prata nätterna igenom. Tror dock att den tiden är för alltid förbi. Nu gäller det att avhandla livets allvar fram till kl 23 senast, efter det kommer John Blund och han nöjer sig inte med att kasta lite sand i mina ögon. Nej, John tar fram stora klubban och slår mig medvetslös. Det enda jag hinner säga innan jag försvinner in i dimman är "En säng! En säng! Mitt kungarike för en säng!". Så skönt då att kvällens sällskap känner sig precis lika slut som jag. Vi skyller tröttheten på eftermiddagssolen, på den goda middagen, på årgångsvinet som M hade med sig från Frankrike, på skymningssamtalet ute på altanen under infravärmens röda strålar, på allt utom på vår ålder – förstås. För egentligen hade vi givetvis kunnat fortsätta samtala en bra stund till men just ikväll var det alltför många olika faktorer som verkade i motsatts riktning. Tonåringarna må tycka att vi vuxna är jättetråkiga som vill gå och lägga oss före midnatt men att försöka förklara för dem hur tröttsamt det är ibland att vara vuxen hjälper föga. Hur förstå något man aldrig upplevt?

Lika härligt och gott som nyss

Vi väntar gäster ikväll och jag ska baka en ny favorit, en blåbärskaka som endast innehåller 1 dl mjöl. Riven bittermandel, ricotta och många ägg gör att kakan får a touch of ostkaka över sig. Serveras tillsammans med vispad grädde. Gott!
Gästerna, M och hennes tonåringar, ska sova över ett par nätter och plötsligt inser jag att vi kanske borde sätta på värmen i friggeboden. Nyss var jag tvungen att öppna alla fönster och dörrar för att få in svalkan, nu ska värmen stängas in. Nyss sov vi med sovrumsfönstret på vid gavel, i natt nöjer vi oss med en liten glipa. Nyss gick jag omkring i bikini, nu är jag klädd i byxor och långärmat. Men sundet är fortfarande lika varmt som nyss, och att ta sig ett dopp är lika härligt som nyss. Vi fortsätter att njuta som nyss.

Heja Sekwa!

Det finns ett litet bokförlag, Sekwa, som specialiserat sig på franska författarinnor som skriver om samtiden. Förlaget lyckades knipa "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery framför näsan på de större förlagen. Duktigt!

Jag läste om förlaget i DN förra veckan och blev glad förstås. Hoppas, hoppas att kvinnorna som driver det, Johanna Daehli och Helén Enqvist, inte bara lyckas utan även orkar. Jag tror dock att de är rätt ute – som vanligt gäller det för nya aktörer inom kulturvärlden att nischa sig. Och vara försiktiga med kostnaderna...

Hör av er tjejer om ni behöver fler lektörer av franska manusar. Jag ställer mer än gärna upp!

Middag på Åtellet

Norrtälje har fått ett nytt stadshotell, Åtellet. Helt nybyggt i 1800-tals stil utvändigt men sparsmakat trendigt invändigt. Vackert. Vi åt middag på deras veranda alldeles intill Norrtälje ån denna vackra kväll . Ganska mycket folk för att vara en vanlig måndag. Trevlig personal och snabb service. Tyvärr var inte maten den bästa. Tjusigt upplagd visst, men ingen smaksensation. Och kall. Förväntningarna stiger ju med priserna och Åtellets à la carte-meny kändes helt enkelt inte prisvärd. Ett litet tips när det gäller stavningen: Det heter "crème" och inte "cremé" eller "creme". Trots maten ska jag ändå kolla upp konferensmöjligheterna. Roligt att kunna vara i en liten stad för omväxlingens skull.
Som synes har jag rent mental börjat jobba lite redan.

Någon som känner sig manad?

Det vore riktigt skoj med en militant litteraturvetare, någon som fick oss att sätta kaffet i halsen och skapade nyttiga diskussioner. Ibland kan jag sakna det debattglada Frankrike. Där ska i och för sig precis allt diskuteras men ändå...

På rekommendation av Bodil Malmsten

Siri Hustvedt är utläst – igen – och hennes senaste roman, "Sorgesång" väntar i bokhyllan. Jag måste nog stilla min nyfikenhet och läsa några sidor ur den bara för att se om jag blir lika betagen i den som i "Vad jag älskade". Sedan ska jag fortsätta med Anna Gavalda vars inledning på "Lyckan är en sällsam fågel" jag inte alls tyckte om. Men den kanske tar sig och det ska mycket till för att jag inte ska läsa ut en bok. En roman jag bara måste läsa och därför precis beställt, är den som Bodil Malmsten tog upp i sitt fina och vemodiga sommarprogram, "Drottningen vänder blad" av Allan Bennett, den fiktiva och satiriska berättelsen om vad som händer när den engelska drottningens passion för läsning väcks av den kommunala bokbussen. Den verkar vara en liten pärla som jag helt missat. För övrigt fortsätter jag med bokgängets klassiskerlista och näst på tur är "Rött och Svart" av Stendahl. Som T tröttnade på och övergav. Det bådar inte gott...

Kräftpremiär

Vi tjuvstartade och åt kräftor ikväll. Och tog en nubbe. Trots att det är söndag. Härligt syndigt! Vår semesterby börjar avfolkas, för många är det vardag igen i morgon. Men inte för oss.

Och efter det, när solen gått ner, lindade jag in mig i en sjal och fortsatte min läsning av "Vad jag älskade" av Siri Hustvedt. T har läst ut den redan, kunde inte sluta när han väl börjat.

Underbara sensommar

Det är gott om rönnbär i år och enligt vissa tyder det på att vintern ska bli kall och snörik. Jag tror snarare att det betyder att rönnbären haft en perfekt sommar med lagom mycket vatten och lagom mycket sol, precis som min. Visst har det regnat hos oss också men planteringarna frodas och vresrosorna belönar oss med en andra ljuvt doftande blomning. En vecka återstår innan det är dags att börja jobba igen och jag märker hur hjärnan börjar ställa om sig. Jag känner efter – finns efter-semestern-ångesten där? Nej, det gör den inte utan det ska bli roligt att komma tillbaka till jobbet, träffa alla och börja planera kommande termin och läsår.

Och igår kväll såg vi återigen en säl i vattnet. Den guppade så frejdeligt i Björköfjärden och kikade intresserat och orädd på oss när vi åkte förbi. Roslagen är fantastisk!

Sjöfylla på nära håll

Det är lördagkväll och efter middagen tar vi båten ut till den sjökrog vi gillar bäst, KnappKarlsson på Barnens Ö. Folklig och glad stämning denna för säsongen sista musikkväll – Stefan Sundström spelar. Natten är augustiljummen, månen skiner och för första gången denna sommar behöver man inte bylsa på sig trots att det är natt. När det är dags att åka hem igen hör vi plötsligt hur folk på bryggan ropar – en båt håller på att sjunka alldeles i närheten och det ligger folk i vattnet. Vi kör snabbt ut och mycket riktigt flyter där en mindre båt nästan helt vattenfylld och två mycket berusade personer simmar omkring i mörkret. En har flytväst och en är utan. Den utan orkar inte hålla sig flytande utan sjunker under ytan flera gånger men förstår faktiskt inte själv att han är på väg att drunkna endast hundrafemtio meter från bryggan! Där ser man hur spriten fördärvar ens uppfattningsförmåga. En annan båt lyckas rädda mannen och vi bogserar den vattenfyllda ekan samt dess kapten till bryggan. Kaptenen släpper taget flera gånger och menar att han kan simma in. Det kan han inte så det gäller att lirka och få honom att acceptera att han ligger risigt till – han är ju full och kaxig. Sådana gånger är det bra att vara kvinna, vi är duktiga på att lirka... Till slut är såväl den vattenfyllda båten som passageraren och kaptenen i säkerhet och vi kan åka hem igen. Det slutade lyckligt den gången men alltför ofta gör det inte det. Att folk aldrig lär sig att det inte är speciellt smart att vara full som ett ägg när man sätter sig i en båt.

Vilka vore vi utan musik och annan kultur?

Vi lyssnar mycket på radion och en ny favorit är P2:s Önskelistan på lördagmorgnar. Just nu är det Elisabeth Höglund som berättar om och spelar några av sina musikfavoriter och precis i denna stund spelas en av mina egna älsklingsstycken, valsen ur baletten Svansjön av Tjachovsky.

Nu behöver det inte bara vara klassisk musik som spelas av de olika gästerna utan det brukar bjudas på en rätt så blandad kompott. Att höra människor berätta om sitt förhållande till musik, vad den betytt för dem, vilka minnen som den framkallar är lika intressant att höra på som när någon berättar om sitt förhållande till böcker.

T:s upptäckt av klassisk musik skedde via De tre tenorerna där Pavarotti fortfarande är favoriten. Min egen kärlek till klassisk musik började mycket tidigare än så. Jag var fem år gammal när dagiset jag gick på i Senegal en dag spelade Sabeldansen ur baletten Gajane av ryssen Aram Chatjaturjan. Jag blev helt tagen och minns fortfarande känslan.

La danse du feu (Elddansen) av Manuel de Falla, också det ett stycke ur en balett, El Amor Brujo (Kärlekens trollmakt), gjorde mig lika betagen. Till slut fanns det bara en sak att göra – låta mig börja dansa balett vilket jag sedan gjorde i flera år.

Skulle jag göra ett eget sommarprogram skulle den baseras på mina musikminnen. Enda problemet är att tiden aldrig skulle räcka till – det finns hur mycket som helst att spela. Jag skulle börja med ovannämnda stycken och sedan fortsätta med afrikansk musik, sydamerikanska toner, fransk populärmusik, Tjachovsky, Beatles, 70-tals pop, 80-tals pop, dagens populärmusik, visor, körmusik, Dan Andersson, Wilhelm Peterson-Berger, Edward Grieg, och slutligen den största av dem alla, Mozart. Jag har då utelämnat massor med annan för mig betydelsefull musik.

När jag läser i DN att Timbros Thomas Idergard tycker att kommunerna gott kan sluta med att ge bidrag till kultur och fritid till förmån för välfärd och utbildning blir jag alldeles mörkrädd. Har inte Idergard alls förstått att det är just kulturen som definierar oss som människor och att välfärd, utbildning, kultur och fritid måste gå hand i hand? Tänk om Idergard för ett ögonblick tänkte efter vad han själv formats av. Nog finns där en hel del kultur och fritidsaktiviteter? Han raljerar även över studieförbundens verksamhet och det är alltid lätt att vara raljant när man inte har en susning om vad folkbildning innebär. Ibland måste man lyfta upp näsan ur kolumner och tabeller och börja tänka större. Dessutom mår människan bra av kultur, fritid och folkbildning, och en välmående medborgare kostar samhället mindre. Det borde tilltala Idergard.

Det kanske är dags att starta ett kulturparti trots allt? När Riksteatern lurade medierna under Almedalsveckan 2005 att ett sådant var på gång, visade vissa mätningar på ett möjligt väljarstöd om 15 procent. Jag gissar att dessa siffror ger Idergard svår huvudvärk.

Madonna is here!

Syrran är på väg till Göteborg för att lyssna på Madonna. Lite avundsjuk är jag allt, jag tror att det blir en fenomenal upplevelse. Dock är jag inte speciellt förtjust i den person som Madonna verkar vara, gillar inte hennes träningshysteri, inte heller hennes åsikter och vurm för Kabbalah. Såg en längre tv-intervju med henne en gång och hon kändes så oerhört kall. Det är scenartisten Madonna jag gillar.

En dag full av ingenting

Folk frågar oss ibland vad vi gör när vi är ute på Vätö, det är ju så viktigt att alltid vara produktiv, att leverera resultat. Det finns två svar på den frågan. Ibland gör vi inget annat än jobbar och gnor. Och ibland gör vi precis som alla de som bokat en charterresa till något semesterparadis; vi umgås, vi badar, vi solar, vi gör utflykter, vi äter och dricker gott, vi läser, vi promenerar och så lite trädgårds- och stugfix ovanpå det... Vi har helt enkelt semester. Inte en massa stora projekt helst, vi har inget behov av att vara Broder Duktig hela tiden (hur kul hade den grisen det egentligen?). Shopping och långa sovmorgnar är vi dock dåliga på.
Idag blev det en båttur till ön Fejan där vi stannade hela eftermiddagen; lunch, promenad, handla fisk från rökeriet, tjuvlyssna på våra lunchgrannar, ett par något trötta medlemmar i reggaebandet Urban Tribe, kika på turisterna som vällde ut ur Sjöbris och Lottina, ystra och lyckliga över det gudomliga vädret, kika på vandrarhemmet... Nu har den stora tröttheten slagit klornar i oss – det är ansträngande att njuta av livet! Det går dock inte att gå och lägga sig ännu, vi måste först lyssna på reprisen av Jörn Donners Sommarprogram. Och i morgon är det äntligen Bodil Malmstens tur! Vi som följer hennes blogg vet vilken prestationsångest hon har inför det så det ska bli spännande att se om hon.... öh... levererar!

Sjalen är den nya koftan

Det ska vara en sjal i höst, i varje fall om man är författare. Det är jag inte men jag gillar sjalar ändå och använder dem gärna. På jobbet hänger en vinröd sjal som jag virar in mig i så fort jag blir lite kall och stel. I stugan är sjalen ett måste såväl sommar som vinter och i lägenheten har jag gärna en sjal runt axlarna när jag tittar på tv. Att gå ut om hösten och vintern utan att linda in halsen ordentligt är otänkbart. Min lyxigase sjal är från Max Mara och kostade en mindre förmögenhet. Den är benvit och vävd av en underbart glansig lintråd. Den är så fin att jag nästan inte vågar använda den. Jag tappade huvudet fullständigt när jag såg den hänga i ett skyltfönster för tre år sedan. Jag skyllde på att jag behövde den till min bröllopsklänning och de två var onekligen mycket vackra tillsammans.
Det sägs att sjalen tagit mark från kulturkoftan. Men hur kulturtantig är man då inte om man använder sig av både sjal och kofta? Eller så är man bara en väldigt frusen typ.

Om hur människan blev människa

I brevlådan hemma väntade Lasse Bergs Gryning över Kalahari – hur människan blev människa, en liten överraskning från mig till oss. Både T och jag tyckte ju att Lasse Bergs sommarprogram var inspirerande och jag kände att jag ville veta mer. Jag har inte läst en enda recension av boken men är helt övertygad om att Lasse inte kommer att göra oss besvikna. Jag tycker att baksidestexten är lika spännande som en deckares:
"Frågan om mänsklighetens ursprung upphör aldrig att fascinera. Hur har den mänskliga arten uppkommit och utvecklats? Vad hände för sju miljoner år sedan då människornas och apornas vägar skildes åt? Och vad är egentligen en människa?"
Här ska läsas, läras och begrundas!

Hem, ljuva hem

Så var det då gjort – vi har tackat nej till att byta vår lägenhet mot grannarnas mindre. Vi måste ha plats för barnen när de kommer hem, det skulle inte kännas bra annars. Skönt att beslutet är fattat, nu kan vi släppa detta – tills nästa gång...
Vi åkte till stan en sväng idag för att vattna och kolla posten och kände så fort vi klev innanför ytterdörren hur mycket vi tycker om vårt hem. De starka känslor som ens bostad framkallar ska inte förringas. Vi är helt enkelt inte färdiga med varandra ännu, lägenheten och vi.

Vi slukar böcker istället för abborrar

En ljuvligt vacker dag och en ljuvligt vacker kväll. Vi har invigt T:s dotter i konsten att inte göra många knop vilket vi som bekant är rätt så duktiga på T och jag. Kanske inte det roligaste för en tonåring men å andra sidan har hon läst ut den första Harry Potter boken och är i full färd med att sluka den andra. Så gjorde även min dotter när det begav sig – så fort hon fick en ny Harry Potter stoppade hon näsan i den och drog inte ut den förrän boken var utläst.

Abborrjakten fortsatte ikväll men nej, det vill sig helt enkelt inte. Förra veckan såg vi för första gången en säl i sundet. Det var en mäktig upplevelse! Och idag läste vi i DN att sälarna kommer allt längre in i skärgården. Undrar om den vi såg fick i sig några abborrar till middag?

Nyfångad abborre sökes

Jag har hittat ett underbart recept på en tomat- och abborrgryta. Snålvattnet rinner när jag läser det och jag vill så gärna laga till den. Kruxet är att jag inte har någon abborre. T och hans dotter E stod på båtbryggan och metade en alldeles för kort stund igår kväll men det nappade dåligt. Och T som varit storfiskare en gång! Nu försöker han alltid komma med en massa undanflyker för att slippa fiskandet; "Ingen mask" är en favorit men jag som alltid gräver överallt vet precis var masken finns så den finten går inte längre. "Det är myggigt" är en annan favorit. Jag har köpt myggsprej. "Det är kallt". T har fått en varm fleecetröja. "Jag har inte lust". Ja, det kan jag inte göra så mycket åt annat än att ta fram den lena rösten "Snälla, för min skull...". Men det hjälpte inte, någon abborre blev det inte. Jag kanske håller på att tappa greppet? Jag måste nog förnya min övertalningskonst eller köra med vanlig, gammaldags utpressning...

Att jag själv skulle meta upp maten är inget alternativ – detta med att karva in en krok i en mask klarar jag inte av längre, inte heller att klubba ihjäl en fisk – jag har blivit blödig på äldre dar.
Kan man laga en abborrgryta utan abborre tro?

Endast barometern har rätt

Jag har skaffat mig ett nytt sommarnöje och det är att kontrollera hur ofta vädersajterna har fel! Som igår till exempel. Då spådde den ena att dagen skulle börja bra och sluta sämre och den andra att dagen skulle börja sämre och sluta bra. Facit? Det blev en vacker dag precis hela tiden. Den enda som hade rätt var som vanligt vår barometer. Idag påstår en sajt att det ska vara molnigt fram till lunch (fel redan där – solen skiner!) med sol och en regnskvätt framåt eftermiddagen. Barometern däremot pekar på en ännu vackrare dag än i går, i våra trakter i varje fall. Något regn tror den inte på. Vem i hela världen ska man lita på? Barometern förstås!

Bröllopsdag nr 3

Klockan 8.11 får jag ett sms: "Grattis på bröllopsdagen" har rara S skrivit. Att hon kom ihåg! Inte ens T och jag gjorde det. Jag trodde att det var i morgon (Vätöbubblan ni vet, ingen koll på vare sig datum eller veckodagar längre) och T hade lagt in datumet som påminnelse i mobilen men den hade inte hunnit plinga till ännu. Dagen verkar bli lika underbart vackert som den var när vi gifte oss för 3 år sedan, ett utomhusbröllop på vackra Lidö. Det blir till att fira med en båttur!

En känsla av Provence

Jag trodde inte att det fanns vilda syrsor i Sverige. För mig har syrsor alltid varit förknippade med ordentligt sydligare breddgrader. Hos farföräldrarna i Nice försökte jag få ut dem ur sovrummet eftersom de lät så högt ibland att det inte gick att somna! Så när vi framåt eftermiddagen på Vätö hör hur det börjar låta lite överallt i höggräset har jag trott att det är gräshoppor som håller konsert. Att det inte är på det viset lärde jag mig av Slottsträdgårdsmästaren nyss.

Eftersom jag är en vetgirig person som alltid måste kolla upp saker och ting googlar jag lite på syrsa och läser att det troligen är hussyrsan som vi hör. Den finns ända upp i Norrland men lever då inomhus eller i avfallshögar – det blir för kallt för den annars.

Jag blir glad över att det är fullt med syrsor på Vätö och att jag kan höra dem. Ja, min hörseln är det inget fel på. T skulle säga att jag dessutom hör extra bra när det gäller saker jag inte borde höra...

Fåglarna är numera tysta på morgonarna, parningssäsongen är över. Nu är det syrsornas sång som hörs men först på eftermiddagen och kvällen. När vi sitter i den gula augustisolen och ser över de torra gräsvipporna samtidigt som vi känner doften av den blommande lavendeln, allt ackompanjerat av syrsornas sång, ja, då är det lätt att att inbilla sig att vi befinner oss i Provence. Fjärilen i min lavendel är en älggräsfjäril.

Beställ en flaska vin, inte ett glas.

Jag har anat det länge men nu är det bekräftat – att dricka ett glas av husets vin på krogen är nog kvällens sämsta affär. Här försöker man vara lite måttlig och ekonomisk men runt 60 kronor för 2 dl vin innebär att ett glas vin kostar mer än hela flaskan om jag köper den på Systemet. Då kan jag lika gärna beställa in en hel flaska istället – man får gott vin för 225 kronor. Är det skamlöst att be om att få flaskan med sig hem om man inte vill dricka upp den? Flytande doggy bag liksom...

Sommarsysslor

Så var vi tillbaka i semesterlunket. Fast inte riktigt ändå eftersom julislöheten släppt taget om oss och in kom augustienergin istället. Helgens kulinariska intag har skakats ner med en långpromenad i rask takt och nu är det skrapning av altanräcke och tvättning av dörrar som gäller. Jag tycker sådant är vansinnigt tråkigt men ryks med av T:s entusiasm. Och solen den skiner ju...

Tillbaka från Valley of Light

Systerdottern Minou, 2 år, släktens minsting. Kan man vara sötare?

Varje gång jag åker från släkten och Ljusdal tänker jag att jag borde stannat lite längre. Jag kommer dit med mitt Stockholmstempo i kroppen och blir lätt otålig. Jag hann ju knappt prata med Mamsen! Symptomatisk för såväl mig som T samt min bror som också var där, är att vi alltid blir så otroligt trötta när vi kommer dit! Jag somnade i Mamsens hammock en eftermiddag och bror gjorde det dagen efter, med en av hundarna bredvid sig. T gick helt sonika och lade sig i Mamsens säng för att "vila" en stund... Kan det vara någonting med luften? Eller är det helt enkelt så att det är först när vi tvingas slappna av, när det inte finns så mycket att göra som tröttheten sätter in? För så ansträngande är det inte att umgås med släkten.

Hem till Ljusdal

Vi befinner oss just nu i en kommun med blott 19.133 invånare. När jag bodde här, under tonåren, var vi 22.500. Hälften av invånarna bor i tätorten Ljusdal, lika många nu som under min tid. Jag flyttade härifrån för att börja studera i Uppsala och fortsatte sedan vidare till Gävle, Ludvika och Stockholm. Till Ljusdal återvände jag aldrig. Det är dock alltid roligt att komma tillbaka och hälsa på och ibland kan jag fundera över hur livet skulle varit om jag hade stannat kvar eller flyttat tillbaka. Jag testar T genom att fråga om vi inte skulle sälja lägenheten i Råsunda och köpa oss typ en herrgård här istället. Jag läser hans tankar: " vad menar hon nu med detta, vilket svar är den rätta?" Eftersom T är så diplomatisk svarar han att han kan tänka sig att flytta nästan var som helst bara vi gör det tillsammans. Och eftersom jag är kvinna hör jag bara det lilla ordet "nästan". Vadå nästan? Detta måste diskuteras en stund!

Nu ska vi gå ut på köpingen (som man säger här) för att kolla runt i butikerna längst med huvudgatan. Det är fest ikväll, syskonbarnen har fyllt år i olika omgångar och jag tänkte ta ett samlat grepp om gratulerandet. Det går fort att shoppa i Ljusdal och just nu är detta bekvämt och skönt.