Hjälp, jag har gått med i FB!

Jag har frångått mina principer och gått med i Facebook, mer av nyfikenhet än av behov. Men jag känner mig redan stressad – tänk om ingen vill ha mig till vän? Tänk om jag blir den på hela FB som har minst vänner av alla? Jag vet ju inte ens om min egen dotter vill adda mig. Sonen vägrar FB så där försvann en vän. Hjälp, jag kommer att bli över, den som väljs sist till laget! I skulle gå med i helgen sa hon. Skönt – då kanske jag kan åka snålskjuts på hennes vänner. Hörde Magnus Uggla en gång när han beklagade sig över att hans egen dotter vägrade att ha med honom bland sina FB-vänner. Han förstod inte alls varför, han som var så populär! Men dottern var stenhård och tyckte att pappa Uggla bara var pinsam. Nu måste jag försöka förstå vad man gör på FB…

Perspektiv, tack!

Även SvD:s Inger Atterstam ger en mer nyanserad bild av svininfluensan i dagens papperstidning. "Den kan nog bli en världsepidemi av detta H1N1-virus, men sjukdomen blir lindrig och dödligheten låg. En pandemi av förkylning, kan bli slutsatsen av uppståndelsen". Hennes slutsats kunde ha varit min egen "Någon tjänar alltid på vår oro". "En hotande dödlig världsepidemi med maffiga dramatiska bilder är en näst intill oemotståndlig brygd för redaktionerna. De går igång och de hetsar varandra och jakten leds av nyhetschefer som oftast har diffusa medicinska kunskaper."
Just nu är det precis den typen av nyanserade iakttagelser jag är mottaglig för, inte uppblåsta skräckrubriker.

Fel morgontidning

T slokar denna morgon. Det hjälper inte att det är en strålande morgon, att jag tagit på mig att tvätta, städa och putsa fönster eftersom han måste vara på jobbet precis hela dagen. Han blir nästan inte ens glad över att vi åker upp till Roslagen ikväll annars det bästa han vet. Bilen kommer att vara fullastad med buskar och perenner som jag ska inhandla i eftermiddag och som ska planteras i vår nya slänt. Nej, just nu hjälper inget; tidningsbudet har gett oss fel morgontidning, en som vi inte är vana vid, och hela frukostritualen kommer nästan av sig. Fast tänk om T upptäcker att den andra morgontidningen är bättre än vår vanliga? Tänk om han vill byta! Hemska tanke - vad händer då med mitt fredagskryss?

Kommer, kommer ej...

Hur sjutton kan Aftonbladet ha en rubrik som basunerar ut "Första fallet av svininflusensa i Norden" och sedan i brödtexten skriva att "det slutgiltiga provsvaret kommer först om en vecka"? En kvinna som varit i Mexico har fått milda symptom på influensa och hålls isolerad för säkerhets skull. Det är väl ändå en rätt så stor skillnad mot att viruset nu nått Norden. Förresten så befolkas jorden av 7 miljarder människor. Man tror att 159 personer hittills dött av svininfluensan. Jag får nästan intrycket av att medierna hoppas att viruset snart kommer hit. Jag blir bara så trött...
Jag är glad för Karin Johannissons kommentar i dagens DN: "Vem tjänar på oron? Bakom ordet epidemi finns skilda intressen". Lite perspektiv på det som händer behövs.

Hållbar livsstil?

Just nu är jag lite kär i Kameradoktorn på Birger Jarlsgatan... Jag slank in för att berätta för killarna om hur icke kompatibla min laptop och kamera är med varandra. Killarna inte bara förklarade tekniken för mig utan hittade även en lämplig (och gammal) installationsskiva som jag fick i gåva. Fick dessutom lära mig att kamerans minneskort måste formateras om då och då vilket givetvis var en total nyhet för mig men säkert inte för någon annan... Min kamera är snart 4 år och min dator 2,5 år vilket med dagens mått innebär att de uppnått pensionsåldern. Fast jag kan bara inte med att byta ut fungerande teknik hur som helst, det bär liksom emot. Har svårt att slänga bort matrester också vilket brukar sluta med diverse intressanta odlingar i kylskåpet. Är det detta som kallas för att leva hållbart? Hoppas inte Linus läser detta - jag kommer att få så mycket skäll. För att inte tala om Marit Paulsen som med sin bok Lurad av laxen vill skapa debatt om vår mat. Hon tycker med all rätt att vi slänger bort alldeles för mycket mat, hela 100 kg full ätlig mat per person och år. Fast jag lovar att odlingarna i vårt kylskåp sedan länge passerat bäst-före-datumet...

Litteraturträffar, en ny folkrörelse?

Att läsa tillhör som bekant mina stora intressen. Jag blir därför glad när jag ser i DN att det faktiskt är trendigt just nu med litteratur. Inte för att det betyder att jag plötsligt är inne, utan för att jag är övertygad om litteraturens betydelse för såväl vårt välbefinnande som för vår intellektuella utveckling. Hett just nu är författarträffar och författarsamtal. Vilken dröm om författarens status plötsligt höjdes ett ordentligt snäpp! Vi läsare vill ha autentiska möten, vi vill höra ”våra” författare läsa ur sina böcker och berätta om sin vision. Vad är det som driver dem? Det är precis som att först stå och titta på en tavla och sedan få färgerna, penseldragen och motivvalet förklarade för sig. Plötsligt börjar tavlan leva, dess personlighet träda fram och den kan inte längre bara beskrivas som vacker eller ful.
Hos Författarcentrum har man också märkt av det ökande intresset för det personliga mötet. Att bara läsa en bok räcker inte, vi vill även samtala om den. 2008 förmedlade Författarcentrum tre gånger fler författarbesök än 2006. Detta är exkluderat alla skrivar- och läsecirklar, debatter och diverse releasefester för nya böcker. Nätet med alla dess möjligheter till interaktivitet tros spela en stor roll i sammanhanget. Visst känner vi igen oss, vi utspridda bokälskare som umgås via bloggar och Facebook! Jag hoppas att denna trend inte ska vara övergående, att det verkligen är en ny folkrörelse som startat, en självuppfyllande profetia som inte bryr sig om att Krisen även hotar kulturen.

Ingen panik för bokgänget

Jag frågade bokgänget ikväll om någon av dem kände sig orolig för svininfluensan men nej, ingen gjorde det. Inte ens M som jobbar inom läkemedelsindustrin. Jag tror att vi helt enkelt inte har tid att drabbas av panik. Eller så är vi luttrade. För inte kan vi väl vara strutsar allesammans?

Glass med bokgänget

Träff med bokgänget ikväll och jag har ätit glass i stora lass. En lyckad kväll med andra ord!
Boken vi avhandlade denna gång var Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson. Personligen tyckte jag att den var lättläst men med för många lösa tåtar. Lättläst men också lättglömd. Några andra tyckte mycket bättre om den än jag medan B var riktigt besviken. Diskussionens vågor gick höga där ett tag! Så hann vi i sedvanlig ordning komma in på annat också såsom politik, våldtäkter, chefskap, 80-talister, Mona Sahlin och Göran Persson. Den senare hade B, som skriver om bl.a. politik, inga höga tankar om. Finns det någon kvinna som har det?
Vi passade på att bestämma ett tema för höstens böcker och det blev klassiker. Sedan får var och en av oss själv avgöra vad som är en klassiker. Det tycker jag ska bli spännande. Tror att jag ska sikta in mig på en fransk författare. Zola kanske? Det gäller att bevisa för M att klassiker visst kan vara roliga och spännande!

Jag jobbar på The Office

Glad i hågen får jag för mig att erbjuda mina medarbetare att köpa sig lite massage då och då av en massör som kommer till arbetsplatsen. De betalar själva men får i gengäld göra det på arbetstid. Då kommer fallangen fram, de som inte är intresserade av att masseras och som tycker att det är orättvis att de som är det får göra det på arbetstid. De vill i gengäld ha motsvarande extra fritid att göra annat kul på eller att de övriga inte ska masseras på arbetstid. Vi pratar alltså om en timme per månad...

Först blir jag stum av förvåning och sedan bestämmer jag mig raskt för att ta tillbaka erbjudandet. Några fler kommer det inte att bli inom överskådlig tid. Ibland är min arbetsplats helt i klass med den i The Office.

Blir det debatt nu?

Professor Ove Sernhede manar oss att lyssna på förortens röst. Jag läser hans debattartikel om den förortsrevolt som många storstäder drabbats av och undrar om den kommer att bemötas på annan plats än i blogosfären. Kommer en enda politiker att tycka till? Kommer andra forskare att gå emot Sernhedes åsikter? Kommer Janne Josefsson att höra av sig? Antagligen inte. Den stora tystnaden kommer inte att brytas och jag undrar vad det tyder på.

Tjäna pengar på människors oro

Nu är det verkligen bara svininfluensan som gäller! Visst förstår jag att den är ett bekymmer och att människor dött, men är verkligen krigsrubrikerna motiverade? Skrämmer de inte upp oss helt i onödan? Jag minns när fågelinfluensan var på tapeten och en död anka någonstans utlöste ren panik. Vi har bekanta som slutade promenera runt den fågelsjö de alltid brukade gå till, bara för att inte riskera att smittas av ett förbipasserande flygfä. Sedan försvann de svarta rubrikerna lika fort som de uppstått. Inte så konstigt då att jag som mediekonsument ställer mig skeptisk till ännu ett nytt influensalarm.
Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, påpekar mycket riktigt att det blir lite mycket som att ropa på vargen med dessa olika larm men att de samtidigt passar väldigt väl dagens mediedramaturgi. Det finns inte bara ett nyhetsvärde i dem utan även ett kommersiellt; de uppstår plötsligt och berör många. Det går helt enkelt att tjäna pengar på människors oro, det är den cyniska verkligheten.

Svinflunsan och äppellundar

Jag är inte den som drabbas av panik i första taget och det brukar ta ett tag innan jag tar diverse larm på allvar. Nu verkar alla oroa sig för svininfluensan. Behöver vi verkligen det? Jag vet inte ens varför denna nya sjukdom heter som den gör. Smittas man av svin eller? Eftersom vi har ett dött vildsvin under badbryggan kan man ju börja fundera…
Nåväl, jag fortsätter med min strutsmentalitet – que sera, sera.
Roligare än eventuella pandemier är att vi skapat oss en liten äppellund. Just nu består den av tre ytterst pinniga äppelträd, barjord, spridda tuvor av vit- och blåsippor, liljekonvaljer och grästuvor. Men i min fantasi står där tre stora äppelträd i blom över en matta av vårblommande lökväxter, och med en liten träbänk mitt i, att sitta på och beskåda ljuvligheten. Om femtio år eller så är vi där, om träden överlever vill säga.
För övrigt borde det vara förbjudet för björkarna att slå ut när inte vi är hemma.

Apropå vildsvin...

... så ligger ett dött exemplar under vår badbrygga! Viltvårdarna är kallade för att ta hand om den. Vem vet vad den dött av men jag gissar att isen brast när den skulle över tidigare i år och att den nu flutit upp igen. Det betyder i så fall att vildsvinen har försökt ta sig över till vår ö och förmodligen lyckats. Suck... Som om det inte räckte med rådjuren och andra levande varelser som tror att vi skapar trädgårdar enkom för deras skull! Nyutslagna blommor och blad blir som de mest delikata primören för dem. Jag vägrar dock inhägna, det är för fult.

Det kan vara vi som blir blåsta

80-talisterna är på tapeten just nu, en vid det laget sönderanalyserad generation. Gustav Fridolin kallar den för den blåsta generationen och har precis kommit ut med en bok om den. Jag måste genast deklarera att jag, som mamma till två stycken 80-talister, är part i målet. Jag håller alltså inte alls med dem som tycker att dessa ungdomar är en borskämd generation som inte vill binda sig, inte engagera sig och som bara är intresserade av att leva lättsinnigt och konsumera dyrt. Jag har ett par stycken 80-talister som medarbetare (och nej, det är inte mina egna barn!) och där kan vi snacka om engagemang, sunt ifrågasättande, empatiförmåga, kreativitet och hårt arbete. Jag blir själv inspirerad av deras energi och hoppas att fler arbetsgivare ska inse värdet av dessa ungdomar och våga satsa på dem. Det vore ett resursslöseri utan dess like om vi tappade dem. Då är det vi som blir blåsta på konfekten...

Konsten att säga nej

Årsstämma hos samfällighetsföreningen och jag gör det igen, accepterar uppdrag jag egentligen inte alls har tid med. Kunde inte säga nej, vet hur svårt det är att få folk att arbeta idéelt i styrelser. Känner mig lite som när barnen var små och jag alltid ställde upp som klassförälder tills jag en dag sa ifrån. Men nu är jag som sagt där igen, ett par år fick jag vara fri. Hela denna vackra eftermiddag har jag suttit i möte, tre stycken på raken! Å andra sidan var möteslokalen ett gammalt båthus med utsikt över det glittrande sundet och förbipasserande segelbåtar, och vårt område är en liten idyll väl värd att arbeta för.

Franska funderingar

T pratar franska med mig. Han har gått på kvällskurs hela tio gånger, varit den flitigaste deltagaren av dem alla, engagerad och frågvis. T talar franska med mig och jag förstår absolut ingenting. Vet inte riktigt hur jag ska säga det till honom men till slut gör jag det bara: -Älskling, jag förstår inte ett ord av vad du säger.
T tittar på mig och replikerar surt: -Men herregud, hur ska man kunna lära sig ett språk där det heter "jag HAR 45 år" istället för "jag ÄR 45 år"!
Jaha, nu får jag ägna kvällen åt att klappa och trösta...

Vikten av bekräftelse

Så var det över för denna gång. Är på väg hem igen efter en kurs som blev mycket bättre än förväntat. Tåget är fullsatt, jag sitter baklänges och är lätt illamående, det är säkert 30 grader varmt i vagnen och jag vet utan att behöva titta efter att jag är högblank i ansiktet. Jag bär dock med mig glädjen över att ha gjort bra ifrån mig och av att ha fått positiv feed back från såväl kursledaren som resten av gruppen. Det, och kloka Evas inlägg , påminner mig om vikten av att bekräftas. Jag blir ju själv glad av att höra att jag gjort bra ifrån mig och jag ska försöka komma ihåg att bjuda tillbaka. Värdet av en uppskattande klapp på axeln ska inte underskattas.

Fildelning eller ej - fortsättning följer...

Vid middagen igår kväll satt jag mittemot R, sångare och gitarrist i ett av Sveriges många duktiga men ännu inte så kända rockband. Bandet är på väg att släppa sin andra skiva och vi började givetvis snart diskutera fildelningens för- och nackdelar. Det är just när man talar med dem som skapar den musik, de filmer och böcker som laddas ner, som fildelningsdebatten blir riktigt intressant. Dessa personer representerar ju de "drabbade". R själv har en ambivalent inställning till nedladdning. Å ena sidan hoppas han ju förstås kunna försörja sig på sin musik, men å andra tycker han att musiken ska vara fri, plus att han ser det som bra marknadsföring. De som upptäcker bandet via nätet kanske sedan fyller en konsertlokal på ett sätt som de inte hade gjort annars. En åsikt bland flera.
En annan är alltid lika diskussionsglada Unni Drougge som bestämt sig för att donera sin senaste bok till Pirate Bay. Hennes bevekelsegrunder är också intressanta även om de givetvis får stå för henne. Jag följer med spänning den fortsatta debatten som nu dessutom fått extra skjuts av en eventuell jävighet i Pirate Bay-målet.

Mangling

Jag genomgår en riktig mangling, lär mig om processledning, om att hjälpa grupper identifiera behov, sätta upp mål och bestämma hur dessa ska nås. Låter det flummigt? Trodde nog det själv men har ändrat uppfattning. Rätt använt kan det vara ett konkret verktyg som hjälper såväl små som stora grupper att jobba konstruktivt och strukturerat. Vi skrattar mycket när vi håller på, särskilt när klockan närmar sig halv åtta och vi ännu inte ätit middag. Stackars mina medarbetare när jag kommer tillbaka - tänk vad jag ska testa mina nya kunskaper på dem!

På ett tåg

Jag sitter på ett tåg någonstans i Sverige och bloggar. Visst är det fantastiskt? Jag smygkikar på mina medpassagerare och kollar vad de pysslar med; de läser, de sover, de messar, de surfar. Det är rätt så tyst i vagnen – så här tidigt är det inte många som orkar samtala. Det är en vacker och lugn morgon. Vi är lite försenade men eftersom jag inte kan påverka det väljer jag att inte känna mig stressad. Tids nog kommer vi fram. På något vis gör vi det alltid – kommer fram.

Byt jobb om du inte längre tror på förändring

Ungdomsstyrelsen har haft ett mycket viktigt uppdrag – att belysa hur ungdomar i fattiga områden har det. Alla har rätt till välfärd och inflytande men hur ser verkligheten ut?
Segregations- och integrationsfrågor engagerar mig. Jag envisas med att tro att det går att förändra och jag vill inte bara snacka, jag vill agera också. Jag har ett jobb som ger mig möjlighet till det men inte är det lätt kan jag lova! Vi stöter ständigt huvudet i den byråkratiska väggen och jag säger som A brukar göra i andra sammanhang – att det ska vara så jävla svårt!
Idag presenterade Ungdomsstyrelsen rapporten ”Fokus 08 – en analys av ungas utanförskap”. För första gången har man koncentrerat sig på fyra specifika områden. Ett av dem är Husby som tillhör ”mitt” verksamhetsområde och jag blir beklämd när jag får reda på att drygt 38% av alla 20–25 åringar där varken arbetar eller studerar. Endast drygt hälften av eleverna kring Järvafältet lyckas nå grundskolans mål. Ett stenkast därifrån, innanför tullarna, är andelen 90%! Samtidigt är vandalism och skadegörelse mer än 4 gånger så vanligt i Husby som i resten av landet. Socialchefen i Rinkeby-Kista manar till en kraftsamling från såväl kommunen som föräldrarna. Vackert så, men det är upp till bevis som gäller. Det måste finnas en äkta vilja till förändring och en beredskap att ta till oprövade metoder. Så snälla, lyft upp blicken och våga gå utanför ramarna. Ta vara på de goda idéerna istället för att låta dem drunkna i kommunal prestige och byråkrati. I morgon är det vi som ringer er – igen. Och om ni inte längre tror på förändring – byt jobb.

På väg till nya möten

L ringer och undrar om vi vill ha gäster på Vätö över nästa långhelg som är den 1 maj. Klart vi vill! Jätte skoj att få träffas igen, äta och dricka gott samt prata, prata, prata. Måste nog göra en kraftansträngning denna helg och putsa lite fönster. Tråkigt… Men först ska jag till Borlänge på en processledarutbildning. Tåget går rysligt tidigt i morgon men jag ska utnyttja restiden till att läsa. Det är det bästa med tjänsteresor, att man kan unna sig lyxen att inte vara anträffbar för en stund. Jag känner inte en enda av de personer jag ska tillbringa två dagar på en kursgård tillsammans med, och det ska bli riktigt spännande! Nya möten – jag älskar det!

Komplett kartläggning av de grekiska gudarna

-Du har fått ett tjockt kuvert från din mamma, meddelar T när jag kommer hem från jobbet, och nyfikenheten lyser ur hans ögon. Man vet nämligen aldrig vad ett kuvert från mamsen innebär. Det kan vara en massa roliga fotografier, ett långt brev från hundarna, hennes memoarer, någon barndomspryl hon hittat i en gömma… Denna gång är det ett inbundet manuskript som på ett underhållande men samtidigt vetenskapligt sätt går igenom hela den grekiska mytologin. Varenda gud och halvgud är kartlagd och analyserad. Mamsen har alltså suttit hela vintern och forskat om de grekiska gudarna, bara för sitt höga nöjes skull, och för att lyckas lösa kluriga korsord förstås. Allt detta utan att ens ha tillgång till nätet! T har redan börjat läsa…

Varning för hunden!

På vägen till jobbet ser jag en matte och hennes pyttelilla hund, en sån där sak, som knappt är större än en mus. De går fram på Biblioteksgatan och hunden drar i kopplet något alldeles förskräckligt. Den är jätteivrig och det syns hur den bara vill komma loss för att rusa iväg och jaga duvorna på Norrmalmstorg. Att duvorna är två gånger så stora som hunden bryr den sig inte om. Hunden är nog övertygad om att den har en käft stor som en krokodils, minst! Och duvorna förstår inte att det skulle räcka med att de gick ihop några stycken för att hacka ihjäl dvärghunden.

En liten iaktagelse att filosofera kring.

Rör inte min papperstidning!

Lustigt hur nyheter går i flock så att säga. Plötsligt är bloggandet på tapeten och denna gång handlar det om att det inte alls är så att folk läser särskilt många bloggar. Endast 5% av svenska folket läser en blogg dagligen och 17% gör det varje vecka. Men då så alla arga typer som tycker att det är så förfärligt att kvinnor lägger ner tid på bloggar – ni ser, det är inte så farligt i alla fall! En glädjande nyhet är att ungdomar visst läser morgontidningar (det såg mörkt ut där ett tag) men de gör det på nätet. Papperstidningarna verkar alltså gå en dyster framtid till mötes. Tråkigt! Ingenting kan ersätta känslan av att sitta vid frukostbordet med en alldeles färsk morgontidning framför sig. Även om jag är gravt nätifierad (vet inte om ordet existerar men det borde göra det) så älskar jag papperstidningar. Det pågår en debatt om dess framtid. Den som lever får se men jag utgår från mig själv och tror att korta nyheter gäller på nätet medan papperstidningen ska bjuda på välunderbyggda analyser, reportage och snygga bilder. Då vill jag bläddra istället för att skrolla.

Så otroligt kvinnoförnedrande!

Tänk så provocerande det kan vara för vissa – män förstås – att kvinnor dominerar bloggosfären! Jag tar mig för pannan när jag läser de kommentarer som fälls beträffande en harmlös artikel i Aftonbladet om att det är framför allt yngre kvinnor som bloggar och då gärna om mode, vardagsliv och jordnära ting. Män föredrar att blogga om IT, samhälle och politik. Att kvinnor bloggar mest hör givetvis ihop med att vi tycker om att kommunicera och skriva. Inget konstigt med det, kvinnor dominerar även bokläsandet och annat kulturellt. Att många bloggande kvinnor lägger ner så mycket av sin fritid på att blogga och läsa andras bloggar är väl inget att oja sig över heller – de tittar väl helt enkelt mindre på tv och spelar inte dataspel. Men dessa kommentarer som sagt! Så otroligt kvinnoförnedrande och på en nivå långt under knäskålarna. Jag citerar:

-En del har upptäckt att man kan använda bloggarna till att skaffa en karl som försörjer en. (Nr3042, 64 år)
-Och det värsta är att dessa tjejer ses om förebilder och entreprenörer när de istället är som sinnebilden av korkskallighet. (zakramento, 51 år, västerås)
-Jag är glad över att vara född på 70-talet och skapat mig egna värderingar och hobbies. Puh. (CloudStrife, 32 år)
-Jordnära perspektiv = Förströelse för dumskallar. (Mattan, 21 år)
-Det värsta är ju att de som lägger så mycket tid på andras skit, måste ju bli urbota dumma i huvudet själva. (Och det märks ju!) (DonTomten, 37 år)
- Är väl ingen nyhet att tjejer gillar att snacka om sig själva? =) (iNke, 19 år)

Lägg märke till att inte en enda av kommentarerna handlar om vad män bloggar om… Men då undrar jag – om nu dessa kommentatorer tycker så illa om inte bara kvinnor utan även bloggar – varför går de in och läser en artikel om just kvinnor och bloggar? Nog måste det finnas en massa annat nyttigt de skulle kunna ägna sina liv åt, till skillnad från oss stackars bloggande kvinnor som uppenbarligen inte har något!

Dags att lära sig av babianer?

Nu tänker jag göra en mycket långsökt koppling mellan två aktualiteter; Irans president Mahmoud Ahmadinejads osmakliga lilla uppvisning under FN-konferensen om rasism, och aggressiva babianhannar.
Kvällens Vetenskapens värld handlade om en babianflock, eller snarare likheter mellan människor och babianer. Programmet beskrev hur lika vi båda reagerar på stress. Vi har nämligen en hel del gemensamt, babianerna och vi. Vi kan interagera socialt och vi organiserar oss i hierarkier. Babianer som befinner sig högst upp i hierarkin, alfahannarna, stressar mindre och har inte lika skadade blodkärl som de längre ned. Samma sak med människor. En långtidsstudie av 28.000 britter visar tydligt att social status spelar en avgörande roll för hur vi mår. Låg status = stress = dålig hälsa. Man skulle då kunna tycka att det bästa vore att sikta på att bli en alfahanne, en aggressiv typ som tar för sig, är dum mot honorna och trycker ner andra hannar. Det verkar ju vara en bra strategi. Dock är det intet speciellt kul att vara medlem i en sådan flock. Stressen hos de övriga ökar, de mår dåligt vilket är skadligt för flocken. Men nu kommer vi till det märkliga! Den babianflock som den amerikanska neurobiolgen Robert Sapolsky studerat i 30 år råkade för 20 år sedan för en riktig katastrof. Den kom i kontakt med tuberkulossmittat kött och massor med babianer dog, men inte vilka individer som helst utan samtliga alfahannar! Kvar blev honorna och de hyggliga hannarna, de som var snälla och med en väl utvecklad social kompetens; de putsade hellre varandra än slogs. Flocken var decimerad men lycklig skulle man kunna säga, om nu babianer förmår att känna lycka. Nya unga hannar som anslöt sig till flocken hade med sig det sedvanliga aggressiva babianbeteendet. Efter sex månader var det dock borta och även de nya flockmedlemmarna hade anammat en mjukare mentalitet. Varför? Antagligen för att flocken i sin helhet mådde bättre vilket ökade deras överlevnadschanser.
Så, vad har nu detta med Ahmadinejad att göra? Jo, den iranske presidenten borde lära sig av Sapolskys babianer och byta taktik. Han har allt att vinna på att inta en mer diplomatisk och nyanserad attityd. Aggressiva ledare är skadliga för samhället och hindrar dess utveckling, och det är de som ryker först när det kniper. Dessutom är alfahannar sååå 80-tal!

Vackra ord av Fogelström

T och jag gifte oss borgerligt och utformade själva hela vigselakten, texter, löften osv. Vi fick det precis som vi ville ha det utan att blanda in Gud i det hela. Många som gifter sig i kyrkan, trots att de inte är kristna, gör det inte bara för den vackra miljöns skull utan även för att kyrkan har en färdig vigselakt. Om några veckor, den 1 maj, ska även borgerliga vigslar ha en riktig ceremoni att ta till om man så vill. Några specialskrivna rader av Per Anders Fogelström ingår. "När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den aktning ni känt i denna stund och som lett er hit." Enkelt, vackert och väldigt sant.

Ännu fler kryp

Jaha, som om det inte vore nog med kryp redan – nu har vägglössen vaknat till liv igen och ökar markant i antal. Jag vill inte veta sånt! Jag vill fortsätta att tro att vi lever i vårt eget lilla vakum där inga äckliga kusar finns! Fast det är lite märkligt detta – när jag som barn bodde i Senegal tyckte jag aldrig att det var konstigt med diverse kryp eftersom de liksom hörde till. Kackerlackor, spindlar, flugor… Minns dessutom en gång när jag som vuxen var och hälsade på pappsen i Togo och tände lampan i köket en sen kväll… stora spinkiga röda myror på långa ben som hjälpte till att diska faten. Jag släkte och gick ut igen. Eller när vi var på en road trip och skulle övernatta i en hydda i bushen och jag hade världens största svarta spindel som rumskompis. Lovar att myggnätet var ordentligt inbäddat den natten! Jag borde alltså vara härdad vid det laget men vägglöss, där går väl ändå gränsen. Kackerlackor suger i varje fall inte blod – ännu…

Kraftsamling

När jag öppnar jobbmejlet möts jag av följande information: Du har 54 nya olästa meddelanden. Då tar jag kameran och går ut på altanen en stund för att samla krafter. Jag upptäcker att det växer miniskogar mellan plattorna, att dvärgsyrenen är sprickfärdig av blad- och blomknoppar och att sädesärlan har anlänt. Nu är jag full av energi igen, precis som våren!

Hantverkare var god dröj

Jag är hemma och väntar på hantverkare. De kommer närsomhelst, eller i varje fall någon gång mellan kl. 8 och kl 17. Vill jag inte vänta kan jag alltid lämna underlåset olåst så att de kan ta sig in själva. Men jag är nojig, jag vill inte ha främmande människor in i vår lägenhet om inte vi är hemma. Så jag väntar... T kommer hem till lunch och avlöser mig. Tur att den moderna tekniken tillåter att man jobbar hemifrån!

Varför drömmer jag om pälsängrar?

Häromnatten drömde jag att min garderob invaderats av pälsängrar. Det var en riktigt otrevlig dröm. Nu vet jag faktiskt inte hur pälsängrar ser ut, har aldrig varit drabbad, men att de käkar upp kläderna, det vet jag! I min dröm, som jag för ovanlighetens skull minns väldigt tydligt, hade de bl.a. gnagt stora hål i en alldeles ny, röd, tröja där prislappen fortfarande hängde kvar. Undrar just vad min dröm egentligen betydde?
Camilla Thulin är en dam med klass. Jag har nog haft mina förutfattade meningar när det gäller henne, men ju oftare jag läser om henne, desto roligare och samtidigt vettigare verkar hon vara. Jag trodde att hon var typen som hade värsta walk in garderoben hemma men inte alls, en vanlig liten klädkammare duger gott åt henne. Hon återanvänder allt som går, säljer vidare och skänker även gärna bort kläder till Polen ”för det är ett land där man fortfarande läser poesi”. Sympatiskt! Inte har hon egen tvättmaskin heller utan går precis som jag ner till den gemensamma tvättstugan. Camilla tycker dessutom att vi tvättar sönder våra kläder och gillar inte torktumlare. När jag träffade T torkade han allt, och då menar jag ALLT i torktumlaren. Det har han slutat med ...
Jag blir lite inspirerad när jag läser att Camilla regelbundet går genom sin garderob och sorterar bort sånt hon inte längre använder. Det borde jag verkligen också göra. Camilla, som jag som sagt trodde var en fisförnäm typ, erkänner att hon slås oavbrutet mot pälsängrar, en styggelse som återkommer så fort hon vänder ryggen till. Stackars Camilla, jag hoppas hon slipper mina mardrömmar!

Vår bästa väderguru

Så långt åt stormhållet har aldrig nålen på vår barometer gått! (Oj, så många Å:n det blev i den meningen!)

Vi har en barometer i stugan, den är vår bästa väderguru. Stämmer alltid. Den kan i och för sig inte ge några femdygnsprognoser men väl ett dygn i taget och det räcker. Ända sedan gårdagens hagelskurar har den ägnat sig åt att tippa alltmer över åt ”rätt” håll. Mycket riktigt fick vi en fantastisk eftermiddag och kväll och denna dag är minst lika vacker den. Fast iskall, trots att vinden vänt något. Vattenhinkarna ute har en rejäl isskorpa på sig. Jag tycker det är svårt med kyla, den får mig att krympa ihop. T, han sätter på sig stora långa täckjackan och toppluvan för att sedan glatt gå ut och göra någonting nyttigt som att gräva hål eller slås mot ilskna rotskott av hassel. Jag sitter kvar i stugvärmen en stund till och väntar på varmare tider. -Det här klimatet är inget för en liten halvfransyska, som T brukar säga.

Att stjäla ett barns rätt till sin pappa

Hur kan man som mamma lura sitt barn på umgänget med pappan genom att påstå att pappan dött, och hur kan man som kvinna ljuga för sitt ex och säga att barnet dött? För mig är det helt obegripligt, men det är precis vad som hände amerikanen Dirk Pratt. I 27 år trodde han att dottern var död tills han hittade igen henne – tack vare google. En tragisk historia som fick ett lyckligt slut. Eller lyckligt och lyckligt – de båda har ändå gått miste om en barndom ihop, år som aldrig kommer tillbaka. Nu är ju detta ett drastiskt sätt att gå till väga på för en förälder som vill stjäla ett barns rätt till umgänge med sina båda föräldrar. Det finns mer sofistikerade metoder där man bl.a. intalar barnet att tyvärr, din andre förälder vill faktiskt inte veta av dig, vilket är precis lika ondsint. Är det verkligen normala vuxna som beter sig på det viset? Vore jag Dirk Pratt skulle jag vara uppfylld av ett obeskrivligt hat mot mamman. Men Dirk är bara lycklig och tacksam över att ha fått sin dotter tillbaka. Han är en mycket bättre människa än jag.

Julrosor och äppelblom

Hillary Clinton har lite skulder kvar efter sin presidentvalskampanj och därför lottar hon ut en dejt med Bill. För endast fem dollar har du chansen att under en dag göra en massa kul i New York, bl.a. träffa Bill Clinton. Hum, jag kanske ska köpa en lott till A, hon som råkade på Bill när han var ute och gick längst Skeppsbron för några veckor sedan. Tror inte att hon hämtat sig ännu. Jag kanske även ska passa på att lotta ut en dag med T? Han är en väldigt trevlig och rolig person och jag behöver fylla på trädgårdskassan. Det blev nämligen två äppelträd idag, en Aroma och en Mantet, samt två julrosor, en orientalis och en niger. Plånboken är tom men jag är lycklig!

Nostalgi på hög nivå

Minns ni tv-serien "En förlorad värld", eller Brideshead Revisited som den heter i original? Den visades 1981 och det känns som nyss. Så börjar jag räkna och inser att det är 28 år sedan! Hur är det möjligt? I vintras såg vi biofilmen med samma namn, en rätt så lyckad version av Evelyn Waughs roman. Den fick mig att vilja se om tv-serien, utnämnd till världens bästa dramaserie. Nu har vi samtliga dvd-skivor hemma, elva timmars njutning. Med jämna mellanrum brukar Brideshead Revisited bli aktuell igen. Eftersom jag är väldigt svag för brittiska berättelser från 1900-talets första hälft, min franska bakgrund till trots, kastade jag mig lyckligt över DN:s artikel om Brideshead Revisited. Slottet där såväl tv-serien som filmen spelades in, Castle Howard, har blivit en riktig turistattraktion. Att Waughs bok var på väg att filmatiseras redan på 50-talet visste jag inte. Projektet blev aldrig av eftersom filmbolaget MGM ville ha ett lyckligt slut vilket Waugh vägrade tillåta. Vilken tur, hela den magiska nostalgin och dekandens som omger Brideshead Revisited hade annars helt försvunnit. Vissa berättelser ska inte ha lyckliga slut.

En blåsig dag

Det går gäss på sundet och det knakar i stugan av den iskalla vinden. Det verkar dock inte störa alla de storskrakar som guppar runt i vattnet nedanför. Känner mig lite som om jag befann mig mitt i Nalle Puh och den blåsiga dagen. Om inte A.A. Milne redan gjort det hade jag kunnat skriva en saga om vad som kan hända en blåsig dag. Och nu haglar det dessutom. Då är det rätt så skönt att tända en brasa och fylla på den fina tekannan vi fick av M. Men nej, det får vi spara till senare – T vill iväg och köpa ett äppelträd!

Nöjd med att vara tråkig

Jag brukar säga att vi ska vara rädda om våra original. Då menar jag inte märkesvaror av kända designers utan människor som skiljer sig från mängden, som tjurigt vägrar att vara som alla andra – strömlinjeformade – och som går sina egna vägar. Vi hade några sådana original i den lilla orten där jag tillbringade min tonårstid och jag har efter det haft olika grader av udda människor som arbetskamrater. Jag försöker att lyssna istället för att döma, eller att i varje fall revidera mina förutfattade meningar. Ibland går det bra, ibland inte. Teori är en sak, praktik en annan.
Hela denna tankekedja har sitt ursprung i artikeln om burk-Curt från Skellefteå, en illa klädd varelse som luktade och som ägnade dagarna åt att samla in burkar och tomglas. De flesta trodde nog att han hade ett klent förstånd. Nu har Curt dött och efter sig lämnar han tillgångar värda 12 miljoner. Han hade aktier, fonder, guldtackor och fastigheter. Varje dag gick han till biblioteket och lusläste DI. Börsen hade han stenkoll på och han drog sig inte för att överklaga ända upp till högsta instans om myndigheterna var efter honom. Curt hade kunnat förändra sitt liv men ville det inte. För mig är det svårt att förstå, men så är jag inget original heller, bara en i mängden utan några större överraskningar på lager. Det känns rätt så skönt faktiskt.

Behöver boktips!

Klockan 13 började hemfärden från Malmö och fem timmar senare stod jag hemma i hallen, bytte snabbt väska samtidigt som jag fick en banan av T för att få upp blodsockret igen, ögnade igenom min post och sedan åkte vi direkt vidare till Vätö. Denna eftermiddag och kväll har jag alltså bara ägnat åt att förflytta mig, inklusive en extra tripp till Arlanda. Så kan det gå när man är tankspridd och glömmer att man inte kommer hem via samma flygplats som den man åkte ifrån. Uppe i Hälsingland hade man sagt ”är huvudet dumt får kroppen lida”… Och ja, jag är rätt så mör. Men ingenting ont som inte har något gott med sig – jag har läst ut Arthur & George som efter en tveksam inledning helt fick mig i sitt grepp. Is och vatten, vatten och is har jag också läst ut (där fastnade jag direkt i handlingen och nästan streckläste boken). Även Hon älskade är jag klar med (ett fascinerande stycke kvinnohistoria mer än en kärlekshistoria). Det betyder att jag står inför ett angenämt bekymmer – vilka böcker ska jag ta itu med härnäst? Det brukar bli ett par stycken samtidigt – en pocketbok som jag läser på vägen till och från jobbet och en annan som blir min sängläsning. Tips någon?

Hård dom mot Pirate Bay

Ett års fängelse och 30 miljoner i böter, så blev tingsrättens hårda dom mot Pirate Bay. Det går en chockvåg genom Sverige just nu och reaktionerna lär komma. Tingsrätten menar att det inte är ok att bedriva en affärsverksamhet byggd på produkter vars rättigheter man inte äger. Pirate Bay påstår istället att man inte alls tjänat pengar på detta. Nåja, de har döpt sig själva till just Pirate Bay av en anledning. Pirater har väl aldrig varit kända för att vara några större gratisarbetare direkt.

Engagerade medborgare behöver mindre journalistik

Jag kan gå igång ordentligt när någonting engagerar mig. T påstår att det beror på mitt franska temperament… Ikväll t.ex., när några kollegor och jag diskuterade Organisationens osynlighet i den offentliga debatten, nämnde jag att det idag finns många andra kanaler att göra sin stämma hörd i än traditionella medier. När jag senare sitter på hotellrummet och läser tidningarnas webbupplagor ramlar jag över en artikel i SvD som handlar om precis detta. Medieanalytikern Olle Lidbom menar att ”journalistikens betydelse för demokratin har passerat zenit”. En av anledningarna är tillgången och spridningen av information på nätet. Ju större tillgången på information blir, desto lägre blir tilltron till medierna. Tidningsdöden sprider sig men det beror inte på att vi blir allt dummare och därmed mindre intresserade av det som händer runt omkring oss, utan tvärtom på att vi inte längre låter oss nöjas med mediernas filtrering; vi vill göra våra egna analyser. Jag menar att vi även vill aktivt delta i debatten men inte längre accepterar att låta medierna censurera oss. Det är därför som bloggosfären exploderat. Så kära Organisation, låt oss våga sticka ut hakan, låt oss bli delaktiga. Det finns massor med virtuella arenor där vi kan och bör synas.

Bra Carina!

När Carina Rydberg i DN efterlyser fler som är beredda att ta ställning för humanismen och respekten för människoliv tänker jag spontant tack, jag är inte ensam! Visst, jag är säkerligen en naiv stackare som fortfarande tror på det kloka och rationella, men jag är i så fall inte ensam längre, Carina är med mig. Tills för några veckor sedan hade jag ingen aning om vem Mohamed Omar är. Det vet jag nu. Jag vet vad han tycker och jag delar inte hans åsikter. Det gör inte Carina Rydberg heller. Till skillnad från mig orkar hon dock argumentera och ifrågasätta. All heder åt Carina för det.

Minnen från Malmö

Jag är i Malmö och minnena sköljer över mig. Roliga minnen förknippade med Malmö filmdagar som ägde rum i augusti varje år. Det kanske de fortfarande gör för den delen. Filmbranschen och filmjournalisterna samlades för att tittat på film, prata film och skvallra film. Vartannat år ägde filmvisningarna rum på Sandrew Metronomes biograf och vartannat på SF:s. Under Filmdagarna grävdes stridsyxorna ner. Idag är filmbranschen förändrad och det är inte så mycket att säga om det. Marknadskrafterna styr. Det var en rolig tid men tiderna förändras. A och jag promenerar tillbaka till hotellet och återkallar gamla minnen samtidigt som vi lägger till nya. Ny bransch, nya kollegor, nya skratt. En sak som inte förändrats dock är kullerstensgatorna som griper tag om stilettklackarna och hotar varje steg jag tar. Att jag aldrig kan packa ner förnuftiga skor när jag åker till Malmö!

Suck!

Befinner mig i ett varmt och soligt Malmö. Strax ska vi sätta oss vid Lilla torget och ta en aperitif innan middagen. Har inte hunnit annat än att resa och konferera. Blev återigen igen trött på mig själv när jag upptäckte att min bil står på en parkering på Arlanda, som vi flög från i morse, men att vi i morgon landar på Bromma... Ingen annan kan hämta ut den heller eftersom parkeringsbiljetten ligger i min handväska. Kul!

Att fildela eller inte, det är frågan

Jag har inte engagerat mig särskilt mycket i nedladdningsdebatten. Å ena sidan tycker jag att det inte är mer än rätt att upphovsmännen får ersättning för sitt skapande, å andra sidan var jag i min ungdom själv en sån som spelade in och av så mycket som möjligt och gärna delade med mig, gratis. På den tiden - och det var faktiskt inte så rysligt länge sedan - använde man sig av kassett- och videoband istället för datorer. Numera köper jag mina skivor, filmer och böcker. Jag laddar inte ner eftersom jag dels inte orkar, dels inte behöver göra det.
Den pågående debatten känns dock som ett enda stort déjà vu. Detta bekräftas också av SvD som tittat bakåt i tiden och just lyft fram gamla upphovsrättsstrider. Minns ni t.ex. 1981, när Gessle, Dahlgren och Ledin var så arga över att det fanns inspelningsbara kassettband? Känns nästan lite nostalgiskt! Men skillnaden mot dagens fildelning är väl att det handlar om så stora volymer. Författaren Paulo Coelho tycker dock att det är toppen med fildelning.
"Sedan tidernas begynnelse har människrona haft ett behov av att dela saker med varandra - från mat till konst. En människa som inte delar med sig är inte bara självisk utan även bitter och ensam", menar Paulo Coelho som själv lägger ut sina böcker på The Pirate Bay. Se där, en filosofisk syn på saken! Att Paulo är så pro-fildelning kanske beror på att den allra största delen av hans läsare består av kvinnor från 30 år och uppåt, en skara som inte gjort sig speciellt känd för att fildela. Han har alltså inte så mycket att förlora. Pirate Bay blir helt enkelt ett bra marknadsföringsfönster för hans del. Ja, debatten är inte okomplicerad...

Frusterande när inte tekniken gör som man vill

Det finns nästan ingenting som gör mig så irriterad som när tekniken inte funkar som den ska. Det skulle i så fall vara att jag inte lyckas med att lösa problemet! "Kan själv" ni vet... Nej, just nu kan jag inte alls! Jag har laddat ner och installerat nya drivrutiner, jag har kollat med enhetshanteraren och där ser allting okej ut. Jag kopplar kameran till den bärbara datorn och det säger "klonk" och jag ser i enhetshanteraren att kameran finns där under diskenheter men sedan är det stopp. Jag kommer inte åt den, den ploppar inte upp automatiskt och den är osynlig under "Din dator". Jag har googlat och ägnat kvällen åt att läsa hur många olika hjälpsidor som helst men nix - problemet kvarstår, jag kan inte ladda ner bilder till min laptop. Nu slutar jag innan jag helt enkelt slår ihjäl datorn. Får väl krypa till korset och höra med jobbets IT support. Men gud nåde dem om de skyller på ett handhavande fel!

När skrattet förenar

Ahlam och hennes familj har skaffat katt. Ingen kattunge utan en tvåårig katt. -Det är en svensk katt, berättar Ahlam. Jag undrar vad hon menar, på vilket sätt är katten svensk? -Den blir jätte sur om man pratar arabiska med den, vägrar lyssna. Så nu måste hela familjen prata svenska hemma, det är jättebra träning, förklarar Ahlam och skrattar. -Min man måste också prata svenska nu, fortsätter hon och plötsligt börjar vi båda två skratta så vi nästan kiknar. Och då slår det mig hur två kvinnor, från två helt olika världsdelar, kulturer och religioner kan skratta gott åt en katt som tvingar en styvnackad äkta make att tala svenska. Jag tror att det finns en viss humor som förenar kvinnor världen över, den som handlar om män. Är det samma sak för män mån tro? Kan även de skratta gott, men kärleksfullt, åt oss kvinnor? Vågar vi tro på det?

Våren rusar

Jag ser det men jag tror det knappast; i Humlegården lyser hästkastanjerna gröna och är på väg att slåt ut!
Hemma i Råsunda står den stora kastanjen vid torget med svällande knoppar men väntar nog ytterligare ett par dagar innan den vågar visar färg.

Varför detta hat?

Ibland, när jag läser en riktigt bra bok som samtidigt är svår att ta in eftersom den skildrar så hemska saker, brukar jag lura mig själv med att tänka att det är ju en roman jag läser, den är inte på ”riktigt”. Tusen strålande solar är ett sådant exempel. Jag blir bitvis så upprörd att jag tröstar mig med att den nog är lite överdriven i alla fall för inte kan väl någon i dessa upplysta tider tillåta att förvandlas till slav av de styrande? Innerst inne vet jag dock att det är verkliga människor jag läser om, att allt som skildras i boken har hänt – och händer! – någon, några, ett helt folk. Tänker direkt på Tusen strålande solar när jag läser om Gul Pecha, 19 år, och Abdul Aziz, 21 år, som igår arkibuserades av talibanerna mitt på stadens torg när det försökte rymma för att gifta sig med varandra. Jag förstår det inte och jag förstår inte heller hur kvinnohatet kan vara så utbrett och accepterat. "Alla" har väl läst Tusen strålande solar redan men om inte – gör det!

Denna härliga dubbelmoral!

Läser att amazon.com rensat bort s.k. vuxenlitteratur från sina topplistor. Då rök bl.a. D.H. Lawrences Lady Chatterleys älskare från 1928! Anledningen? Jo, amazon.com vill bli mer familjevänligt och då har man funnit att tusen titlar är för vågade för att tas med i listorna. Man säljer dem fortfarande men vill inte öppet skylta med det, särskilt inte om det handlar om gaylitteratur. Däremot är det helt ok att Playboy: The Complete Centerfolds ingår i listorna, en samlingsbok med tidningen Playboys samtliga mittuppslag genom åren. Att boken alltså består av fotografier på 600 avklädda damer är tillräckligt familjevänligt för Amazon.com. Jag undrar om någon på amazon.com har läst Lady Chatterleys älskare? Det har nämligen jag gjort och jag lovar att filmen The Reader – som ligger på femte plats på amazons dvdtopplista – är minst lika sexig som D.H. Lawrences roman. Denna dubbelmoral – visst är den underbar?

Installation av fönsterluckor – en framtidsbransch?

Tyst som en tjuv om natten brukar det heta och just nu stämmer det förskräckligt väl. Antalet inbrott ökar i regionen, speciellt i norrortskommunerna. Flera av inbrotten sker dessutom nattetid när folk ligger hemma och sover. Jag undrar vad oddsen säger om risken av att drabbas mer än en gång? Jag brukar inte vara nojig men måste erkänna att det känns skönt att ha ett larm som även fungerar när vi är hemma. Några av våra vänner har t.o.m. installerat kameror som går direkt till Securitas! Inte för att de har dyr konst på väggarna utan bara för att känna sig trygga. Och ändå – hur kommer det sig att vi hellre installerar komplicerade larmanläggningar istället för fönsterluckor, precis som på kontinenten?

Påsken 2009

Vilken påskhelg det har varit! Jag är så glad att vi stannade hemma i år. Förra påsken var vi i Goa och dessförinnan i Paris. Men i år som sagt, chansade vi på Roslagen. Där hade vi tur! Idag hade vi bestämt oss för att bara jobba ute fram till lunch. Sedan skulle resten av dagen ägnas åt vila och njutning. Jag lyckades nästan – var bara tvungen att gräva i komposten och fylla på rabatterna först. Sedan satte jag mig på altanen, i soldiset, för att läsa. Somnade...
På vägen hem såg vi två tranor.

Mycket tidig aprilmorgon. Snart kommer båtarna! Tussilago, ett hiskeligt ogräs men just nu är allt förlåtet.

Planteringsbordet samt nyplanterade vresrosor i bergsskrevorna. Våra rådjur gillar inte vresrosor. Penséer däremot älskar de. Glömde att ställa undan dem när vi åkte hem...

I jobbartagen! T terrasserar slänten. Vi vill ha en skön liten sittplats för två samt rabatter med pioner, irisar, nejlikor, lavendel och annat underbart.

Här sluttade det rakt ner för några dagar sedan... Och denna underbara mylla kommer direkt från vår kompost. Vi slänger dit allt möjligt och se vad vi får tillbaka!

Min 40-års kris

Jag läser om 40-års krisen och minns hur jobbigt jag tyckte det var att växla från 39 till 40. Det kändes verkligen som om den ena dörren efter den andra stängdes. Ångest! Min kloka mamma sade då till mig att det var precis tvärtom jag skulle tänka – det var ju nu som allt blev möjligt. Så blev det också så småningom – jag hann bli lite äldre ändå. Mitt liv idag är helt annorlunda än då. Separation, nytt boende, ny man och nytt jobb samtidigt som jag fick en helt ny syn på livet, på vad som var viktigt och inte, vilka vänner som var värda att ha kvar och vilka som man gott kunde klara sig utan. Jag som alltid varit lillflickan, yngst i alla sammanhang, var plötsligt inte det längre vilket var väldigt skönt. Jag finner mig inte längre, jag tiger inte still och jag anstränger mig inte längre att vara alla till lags. Mamsen hade rätt – det var vid 40 som allting började. Hullet är lite slappare än förr men aldrig att jag skulle vilja backa bandet.

Alla människor är av samma ras

”Det finns inga raser” basunerar DN ut på debattsidan. Att vi ser olika ut har sina naturliga förklaringar – evolutionen har sett till att utveckla egenskaper som passar de olika miljöer människan lever i och därmed maximera våra överlevnadschanser. I och för sig är väl detta ingen nyhet utan rätt så logiskt men med modern DNA-teknik går det nu också att bevisa att det är på det viset. Lysande tycker jag som aldrig någonsin trott på rasteorin. Jag gissar dock att DN:s artikel kan bli problematisk för en del rashygieniker. Hur ska de nu snirkla sig ur detta?

Ombyte förnöjer

Sommarutsikt mot grannens lilla stuga.
Det är märkligt hur omvärlden förlorar i betydelse när jag befinner mig i vår stuga på landet. Jag lyssnar pliktskyldigt på nyheterna för att ha något hum om vad som händer på fastlandet och i resten av världen. Annars tänker jag mest på praktiska problem som rör hus och tomt och på allt som vi borde göra men som vi inte riktigt orkar – just nu. Eller så funderar jag över om det ska bli smulpaj eller vanlig paj till efterrätt. I morgon är det sista dagen för denna gång jag befinner mig i Vätödimman. Sedan väntar en arbetsvecka med konferens och tjänsteresa. Jag undrar hur jag skulle vara om jag flyttade ut permanent? Skulle jag återgå till att bli mitt vanliga effektiva och engagerade jag eller skulle jag såsa omkring i min egen bubbla? Men framför allt – skulle jag tröttna till slut och längta tillbaka till civilisationen? Jag tror det senare faktiskt. Det är ombytet jag vill ha, kontrasterna. Hur mycket jag än älskar att gå omkring i mina vitprickiga gummistövlar älskar jag även pulsen och utbudet i storstan.

Drömmar i vargtimmen

Svimmade i säng klockan halvtio igårkväll, utmattad av alla vårliga intryck. Gissar att grävandet och stenplockandet också gjorde sitt till, kanske även säsongens första gin och tonic... Mycket riktigt vaknade jag återigen i vargtimmen. Kunde inte sluta tänka på planteringar och växter. För några år sedan trodde jag att jag tröttnat på allt vad trädgård heter. Så fel jag hade, jag behövde bara en paus, att få ordning på mitt liv igen. Nu är jag tillbaka och drömmer om rosenbågar, mormorsrabatter och annat omöjligt på en ö lika stenig som Småland och med vattningsförbud... Då tröstar jag mig med Torsten Wallins underbara Vildros och Kaprifol - Trädgården på ön och jag börjar genast drömma om floder av backtimjan istället.

En tidning för oss som älskar böcker

I den lilla butiken på vår ö i Roslagen stöter jag på en ny bekantskap; VI läser - för dig som älskar böcker. Det är alltså tidningen VI som börjat ge ut en specialupplaga som bara handlar om författare och böcker. Jag bestämmer mig direkt för att bli prenumerant. Det är helt otroligt att vår lilla butik tar in en så pass smal tidning men å andra sidan är butiksägarna duktiga på att se till att hyllorna är välfyllda inte bara med aktuella magasin utan även med matvaror av bra kvalitet, trädgårdsgödsel, räfsor, penséer och violer. Det är där vi alla samlas och det är inte tal om att ha påskstängt! I morgon ska vi dit och köpa 25 säckar jord - terrasseringen av slänten är snart klar och det kommer att bli jättebra. Favoritgrannen kände sig tvungen att komma förbi och inspektera - nyfikenheten blev för stor. I vår lilla semesterby är det tätt mellan stugorna och vi gillar det. Lite Bullerbyn över det hela.

Sömnlös

Om min dumma kamera vore kompatibel med min dumma dator hade jag kunnat lägga ut en vacker morgonbild. Vaknade nämligen väldigt tidigt, trodde att det var gryningsljuset jag såg bakom gardinen, men när jag smög ut ur sovrummet badade stugan i månljus. Magiskt... Att lägga sig igen var inte att tänka på utan jag passade på att invänta den riktiga gryningen tillsammans med Majgull Axelsson och hennes Is och vatten, vatten och is. Åh, vad jag tycker om böcker där jag inte har en susning om vart de tänker föra mig! Att sitta med Majgull Axelsson samtidigt som månen alltmer bleknar när solen färgar himlen rosa måste vara den ultimata läsupplevelsen. Nu har fåglarna vaknat också och nyss flög svanparet, som bor någonstans i närheten, över sundet. En annan tidig morgon för något år sedan passerade en havsörn förbi. Sedan dess väntar vi ständigt på att den ska göra det igen.

Vildsvin kan man inte rensa bort

Här ojar jag mig över harar och rådjur – och så mördarsniglarna förstås. Än så länge slipper vi dock vildsvinen. T:s bror som bor på Costa Brava i Spanien hade precis anlagt en köksträdgård vilket han var väldigt stolt och glad över. Men säg den glädje som varar... Han har nu haft besök av bökande vildsvin och av köksträdgården finns inte mycket kvar. Lite orolig blir även jag eftersom det numera finns varningsskyltar på vägen till Vätö inte bara för älg utan även för – just det, vildsvin. Summan av trädgårdsodlarens vedermödor är konstant, oavsett var i världen man bor!

Påskfrid

Spänningen var olidlig när jag efter att ha installerat det mobila bredbandet i den bärbara datorn skulle kolla om Vätö låg i närheten av en lämplig mast eller inte. Vid köksbordet gick det inte att sitta – mottagningen var för dålig. Men i soffan, framför brasan, där gick det fint fint. Klokt bredband, det hittade själv den skönaste platsen i stugan. Snart kommer T att duka fram gott grovt bröd, getost och ett glas vin. De hutlöst dyra tulpaner jag köpte av en skolklass som samlade ihop till en resa till Frankrike står vackert i keramikvasen. Nu kan påskfriden lägra sig.

Sur på Vattenfall och min egen dumhet

Så blev jag lurad ändå, trots att jag verkligen ansträngt mig för att ta reda på en massa fakta innan jag bestämde mig. Det gäller vårt elavtal. När det skulle tecknas om förra året bestämde jag mig för att ha ett rörligt avtal eftersom tarifferna var så höga då; man ska ju aldrig binda när det är dyrt, det vet ju alla. Snart ringer en säljare och övertalar mig om hur bra det vore för oss att ändå binda avtalet. Dum som jag var trodde jag på honom istället för att lita på min egen research och intuition. Så vad händer nu tror ni? Jo, elpriset har sjunkit rejält. Suck! Jag ringde Vattenfall och gnällde och fick teckna om vårt avtal till det nya lägre priset. Det kostar mig drygt 300 kr, inte så farligt, men å andra sidan binder jag mig för 3 år till. Varje gång jag vill teckna om avtalet flyttas avtalsperiodens slut 3 år framåt i tiden. Ett fiffigt sätt att göra kunderna livegna! Men jag lovar – så snart priset gått ner ytterligare ska jag återigen teckna om avtalet, men efter tre år blir det adjöss Vattenfall. Hämnden är en rätt som ska ätas kall, brukar fransmännen säga och jag kan vara långsur som få.

Att bekämpa sorkar

Jag läser att sorkarna minskar i antal vilket påverkar ugglornas utbredning. Då kan jag hälsa alla ugglor välkomna till vår tomt på Vätö! Där finns det många sorkar, eller det finns i varje fall en hel massa sorkhål. Några levande sorkar har jag aldrig sett till, inte döda heller, men hålen vittnar om deras existens. Jag häller sillspad i dem, fyller dem med stenar och försöker att sakta men säkert få de små djuren att försvinna. Till hösten ska jag fylla backen med kejsarkronor – dem tycker sorkar inte om. Jag kommer att bli ruinerad på kuppen men det är det värt. Några sorkfällor har jag inte, klarar inte av att vittja dem. Gift är inte heller min grej. Mitt senaste påfund är att be T revirmarkera vår tomt. Jag har nämligen en alldeles egen teori – om sorkarna känner att en stor människohanne varit och kissat i deras hål borde de förstå att här gäller det att flytta illa kvick. Störst går först liksom. Inte vet jag om sorkarna förstått mitt resonemang men när jag räfsade tomten förra helgen upptäckte jag inga nya sorkhål där de brukar dyka upp utan precis vid tomtgränsen. Snart har nog sorkarna flyttat över till grannen istället. Skönt för oss men kanske inte så bra för grannsämjan?

Godis på ruvning

Om jag åt godis skulle det få ligga i detta fina ägg.

Änglakärringar i påsk

Jag påskpyntar inte. Lite blev det när barnen fortfarande bodde hemma men nu har jag vare sig fjädrar, ris, ägg eller påskkärringar framme. Annat är det med julen. Det kanske beror på att jag förknippar julen med inomhus och påsken med utomhus? Lite tråkigt är det allt, så mycket fint påskpynt som det finns. Änglakärringar t.ex., det vore väl nå’t? En symbol för kvinnokraft kanske…

Mobil som aldrig förr

Vi sade upp telefonabonnemanget på landet eftersom vi ändå bara använder våra mobiler. Sen måste vi ha haft ett konstigt nummer för folk ringde fel ideligen, alla tider på dygnet. När telefonförsäljarna också började terrorisera oss fick vi nog – ingen fast telefon mer! Men Internet vill vi ju ha även där. Det innebär i och för sig att jobbet följer med en dit ut också men å andra sidan kan jag fortsätta blogga, googla, mejla... Jag gjorde slag i saken idag och gick och skaffade mig ett mobilt bredband. Känner mig otroligt modern och med min tid!

Dymmelonsdag

Idag är det Dymmelonsdagen. Namnet kommer av de trästavar, dymblar, som just denna dag ersatte kyrkklockornas metallkläppar. Klangen skulle dämpas under stilla veckan. Om detta visste jag inte utan hörde det av Kitimbwa tidigare idag. Kitimbwa är civilekonom, inte präst. Han måste var duktig i TP! Okunniga jag trodde att denna dag kallades för Askonsdagen men det var helt fel. Så där hade jag förlorat en tårtbit... Nu fick jag återigen lära mig något nytt.

Från och med idag ska påskfriden råda och man ska helst inte utföra något arbete alls. En vettig tanke i teorin – vi mår alla bra av att varva ner ibland – men omöjlig i praktiken om man har en trädgård. Det är ju nu, när jag är ledig, som allt ska göras!

Meningslös Debatt om SD

Jag tittade på SVT Debatt igår kväll. Diskussionen handlade om huruvida SD har en dold agenda, dvs är partiet rasistiskt och främlingsfientligt eller inte? Radioprogrammet Kaliber menade att det bevisat att så är fallet och SD:s representanter hävdade motsatsen. Egentligen förstod jag inte poängen med Debatt. Vad fanns att bevisa? Vad SD i grunden tycker vet väl alla, det är ju ingen direkt hemlighet, och det vet de som väljer att rösta på dem också. Även vi andra vet det. Att slå in öppna dörrar på det viset bidrar inte till att de får färre anhängare. SD är knappast ett missförstått parti. Det mest intressanta med Debatt var att se hur Jimmy Åkesson till fulländning lärt sig konsten att göra en pudel!
I dagens DN recenseras Pontus Mattssons granskning av SD, Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur). Enligt den har SD blivit hela den svenska politikens mörka skugga. Och enligt Pontus Mattsson som satt i Debattstudion igår kväll var det inga problem att få SD:s medlemmar att tala klarspråk om sina åsikter. Som sagt, inte mycket till dold agenda där inte.

En korv på stan

På vägen hem idag stannade jag till vid en korvmoj och beställde en lammkorv. Såg framför mig en fransk, smal, delikat sort, en merguez. Istället fick jag en enormt stor rödaktig sak nedstoppat i ett fransk bröd. Kände mig otroligt fånig där jag gick genom stan i min fina damiga vårkappa och med ett på gränsen till oanständigt tingest i handen som jag försökte att lite fint bita på. Jag vägrade att titta en enda förbipasserande i ögonen. Men korven, den åt jag upp!

Dynastier ligger i tiden

Gregor Nowinski, regissören bakom den uppmärksammade och prisbelönta tv-serien om släkten Wallenberg, är om ett par veckor tv-aktuell igen, denna gång med familjen Bonnier. TV 4 som producerar lovar en ny och annorlunda bild av ett svenskt medieimperium. Det är ett program jag tänker följa, trots reklamavbrotten!
TV 4 producerar även flitige Nowinskis kommande serie om ätten Bernadotte, berättar Livrustkammaren för mig under ett av dagens möten. Den ska sändas nästa år, när Bernadottedysnastin firar 200 års jubileum. Det är givetvis ingen slump att Victoria gifter sig just det året… Visste ni förresten att såväl Sverige som Finland just nu uppmärkammar märkesåret 1809, året då Finland och Sverige, efter 600 år ihop, upphörde att vara ett och samma land? Finland blev istället ett autonomt storfurstendöme under den ryske tsaren. Det berättar Per för mig, kommissarie för Livrustkammarens utställning 1809 – Rikssprängning och begynnelse som öppnar 6 juni efter att ha gjort stor succé i Finland.
Det är detta som gör mitt jobb så roligt, att ingen dag är den andra lik och att jag hela tiden lär mig något nytt.

Att bli glad av

Alla kanske inte passar lika bra i lädermundering men attityden är det inget fel på!

Saker som jag just nu glädjer mig över:
-SMHIs prognos för Påsken blir allt bättre. Härligt, nu kan vi tillbringa en lång, skön vårhelg på Vätö.
-Vi har lyckats få bra biljetter till Stadsteaterns rockiga De tre musketörerna. Vi ska dit med S och D i augusti. Vårens föreställningar är helt slutsålda och till höstens finns det bara ströplatser kvar. Där hade vi tur som lyckades knipa ett återbud.
-I och O firar Midsommar på Vätö med oss, morgonens gladaste besked!
Ibland måste man påminna sig själv om allt som gör en glad, stort som smått…

Dumburken

Jag ser allt mindre på tv. Det måste vara tråkigt för annonsörerna eftersom jag ändå tillhör en – som det kallas – köpstark målgrupp. Att jag inte ser så mycket på tv längre beror i huvudsak på två saker: 1) inga program lockar mig 2) jag har fullständigt tröttnat på tv-reklamen. Det senare innebär att när jag väl tittar på tv så blir det public service, förutom Let’s Dance och Idol förstås.
I dagens DN finns en artikel om hur reklamkanalerna flyr krisen med hjälp av lättsamma underhållningsprogram. I svåra tider vill tittarna bli underhållna inte engagerade sägs det, och minst av allt vill vi påminda om eländet utanför hemmets väggar. ”Inga fler deppiga nyheter om BNP och börsras” som programchefen på Kanal 5 och 9 säger. Eskapism är det som gäller. Som exempel på det nämner han programmet Wipeout: ”Kräver ingen eftertanke alls! Mer sådant kommer det att bli.” Jaha, ingen kanal för mig alltså eftersom jag för det mesta kräver eftertanke. Hjärndöd vill jag inte vara. Men i slutet av artikeln citeras Kanal 5:s programchef igen: ”Vi måste hålla samma kvalitet som vanligt för att behålla våra tittare.” Där ser man hur olika innebörd som kan läggas in i ordet kvalitet. Med tanke på den rådande utvecklingen kommer tv:n mycket snart att förtjäna sitt öknamn dumburken. Finns det någon tv-kanal för mig därute? En blandning av P1 och P4 med inslag av P2, typ.

Thriller

Tänk att Wanja blir kvar i LO-borgen! Dumdristigt, skrämmande eller imponerande? Ja, det visar väl sig. Tror dock inte att vi sett sista avsnittet av denna såpa ännu, utan så länge som Wanja säljer lösnummer kommer medierna att gräva vidare. Vilka diverse avtal har t.ex. de stöttande förbundens ordföranden? Och vem vet vilka små hemligheter som en sparkad, ilsken och bitter Wanja kan avslöja? Faller en, faller alla… En riktig thriller!

Trädgårdsvisioner

När Hannu en gång fick upp intresset för trädgårdar var det framför allt växtsamlandet som var kul. Ju fler namnetiketter desto bättre. Så är det inte längre utan nu målar Hannu med stora svepande penseldrag när han skapar sina rabatter. Det är vackert, harmoniskt och givetvis underbart. Han berättar roligt och inlevelsefullt om sina tankar och visioner, och den i huvudsak kvinnliga publiken lyssnar andäktigt. Nu har Hannu i och för sig 6.000 kvadratmeter trädgård på Kinnekulle i Västergötland medan vi har 1.100 kvadratmeter bergig och stenig tomt i Roslagen så förutsättningarna är lite olika, minst sagt, ambitionsnivån likaså. Fast det gör inget, jag blir glad av Hannu! Mördarsniglarna har även hittat till hans trädgård berättade han – inför mördarsniglarna är vi alla lika.

En kväll med Hannu

Jag ska strax lyssna på Hannu Sarenström! Han ska tala utifrån sin nya bok, Trädgårdsvisioner, och det ska bli underbart roligt att få träffa denne egensinnige trädgårdskonstnär med en 20-årig trädgårdshistoria bakom sig, kantat av gyllene stunder och glömda misslyckanden. "Jag vill att mina planteringar ska vara som en havsutsikt, något vilsamt att vila ögonen i länge" säger Hannu och jag suckar hänfört. Matlagning är en annan passion han har och jag har märkt att just trädgårdsintresse och matintresse ofta hänger ihop. Inte när det gäller mig dock. Jag älskar god mat men älskar ännu mer att någon annan lagar den. Numera bloggar Hannu och jag har sällat mig till hans supporterskara. T orkade inte följa med ikväll, han är alldeles sönderbruten av träningsvärk stackaren och skulle stappla direkt hem. Jag får alltså ha Hannu för mig själv. Nåja, nästan – det lär vara fullsatt.

1,3 miljarder kronor att ansöka om

Vill du ta del av 1,3 miljarder kronor? Så mycket delar nämligen den Europeiska socialfonden (ESF) ut fram till 2013 bara i Stockholmsregionen, pengar som ska stödja kompetensutveckling och motverka utanförskap. Det är vansinnigt mycket och jag tillbringade förmiddagen med att få information om vilken typ av projekt pengarna är tänkta för och hur man ansöker om dem. Jag som är en otålig typ blir otroligt frustrerad när jag får besked om att jag inte kan ansöka om medel förrän i september, även om vi skulle kunna sjösätta ett projekt med omedelbar verkan. Nej, så enkelt är det inte. Först måste vi ansöka om medel till en förstudie, i september alltså. Besked kommer i december och igångsättandet blir då i januari. Lagom till september 2010 kan vi ansöka för genomförandet av själva projektet. Besked i december och igångsättning i januari. Jag kanske har en idé här och nu men kan inte komma igång på riktigt förrän januari 2011! Jag blir galen av sånt. Varför inte ge pengar till ordinarie verksamhet istället så att vi slipper denna ansökningshysteri som inte bara kostar en massa tid och pengar utan även dödar lusten? Om någon ESF byråkrat läser detta inlägg innebär det med all säkerhet att min eventuella ansökan kommer att gå direkt till papperskorgen…

Dags för nya utmaningar Wanja?

Wanja Lundby-Wedin slås för sitt jobb och hon tänker inte sluta frivilligt. Hon har istället bestämt sig för att avsäga sig ännu fler styrelseuppdrag, inklusive AMF:s, för att kunna koncentrera sig på sitt ordinarie jobb. Det var ju bra även om det känns lite väl sent påtänkt och dessutom framtvingat av drevet och Mona Sahlin. Om Wanja vet jag bara vad jag läser i tidningarna men om citaten stämmer har hon en märklig syn på sitt ordinarie uppdrag. Å andra sidan har hon varit LO:s ordförande i nio år och det vet ju alla att det inte alltid är lätt att hitta drivkraften och motivationen när man haft samma jobb för länge. Det kanske helt enkelt är dags för Wanja att sluta, oavsett AMF-skandal eller inte? Att hon haft så mycket för sig på sidan om kanske är ett tecken på att hon har det tråkigt på jobbet? Jag hoppas att jag själv har vett att byta arbete om jag inte längre känner mig tillräckligt engagerad.

En gång fågelmamma, alltid fågelmamma

Sonen skrämde slag på mig i lördags morse när han plötsligt stod i hallen – jag dammsög och hade inte hört ytterdörren öppnas. Först fick jag en kram och därefter gick han direkt till kylskåpet. Sedan var det frysens tur. Båda skulle inventeras och turligt nog hittade sonen en bytta med glass. En halv timme senare var glassen uppäten och sonen borta igen. Nu åker han snowboard i fjällen. Visst är det märkligt detta att barnen alltid går direkt till kylskåpet när de kommer hem och hälsar på? Enligt T handlar det om biologi – i barnens ögon upphör föräldrarna aldrig att vara de som står för födan. Jag hoppas sonen får ordentligt med mat däruppe, och att han använder hjälm!

Islossning

Isen är på väg att ge sig, den spricker alltid upp söderifrån.
Ögonen svider lite och kinderna är röda av all sol och vind. Jag har en träningsvärk som inte är av denna värld, ryggen är trött och t.o.m. naglarna gör ont. Vi har med andra ord haft en underbar helg! Vårens projekt, att få ordning på vår slänt, är påbörjad. Vi har räfsat, grävt, burit stenar, terrasserat... Det är långt ifrån klart men vi börjar ana hur fint det kommer att bli. I lördags kväll kunde vi så med gott samvete sitta på altanen med säsongens första Martini Rosso i handen, lyssna på en konsert av kärleksrusiga koltrastar och följa hur isen i sundet allt mer fick ge vika för vågskvalpet söderifrån. Ingen sovmorgon idag, vi var alltför ivriga att återigen dra på oss gummistövlarna och fortsätta grävandet. Jag hann dock se att de första blåsipporna slagit ut och att tibasten blommar. Det finns en viss tillfredsställelse som bara trädgårdsarbete ger och jag är gravt beroende av den.

Aprilväder

Finns det något man absolut inte kan lita på så är det väderprognoser! T läser morgontidningen och jag hör honom plötsligt ropa att vi måste ha en plan B för Påsken.
-Men varför? undrar jag, det ska ju bli kanonväder i hela landet då och vi ska fixa med tomt och växter på Vätö. Men nej, det som var sanning i torsdags stämmer inte alls längre. Nu ska det bli regn i söder och snö i norr precis hela Påskhelgen! Men herregud, så får väl inte vädret göra, bara få för sig att göra en helomvändning? Och ingen finns det att klaga hos heller!
Vad blir då plan B? Ja, vi får väl se hur det artar sig men en Påskhelg i en solig stad låter inte som något dumt alternativt. Å andra sidan är april den mest opålitliga och lömska av månader. Som barn fick jag lära mig att "Avril, ne te découvre pas d'un fil, Mai fais ce qu'il te plaît." Ta inte av dig en enda tråd i april men gör du som vill i maj. Inte heller i Frankrike är april att lita på alltså...
Vi åker upp till Vätö nu istället, för just idag är vädret underbart! Jag undrar om sundet fortfarande är istäckt?

Hjalmar Söderberg är i ropet

Är det jag som inbillar mig eller är det inte väldigt mycket Hjalmar Söderberg just nu? Jag tycker att det inte går en dag utan att jag stöter på hans namn någonstans.
Söderbergsällskapet har t.ex. lyckats samla ihop till en staty av författaren, och får sällskapet som det vill ska den stå utanför Kungliga Biblioteket i Humlegården. I så fall kommer jag att kunna se den varje gång jag går till Humlan för att äta en lunchsmörgås.
Det var länge sedan jag läste såväl Doktor Glas som Den allvarsamma leken. Kanske dags att ta fram dem igen? Särskilt den senare, denna vackra och sorgliga kärlekshistoria som samtidigt är en sådan idyllisk Stockholmsskildring. Jag blir också nyfiken på en annan bok som jag helt missat men som nu fått en nylansering, För Lydia av Gun-Britt Sundström. Den kom ju ut redan 1973 och är en omarbetning av just Den allvarsamma leken, flyttad sextio år framåt i tiden...
Jag tror att jag ska föreslå att vår bokklubb ägnar hösten åt några klassiker.

Montpellier, here we come

Då var det klart, vi ska till Montpellier i september för att hälsa på pappsen! Det var fyra år sen sist och det ska bli härligt att åka ner igen. Montpellier, denna stora universitets- och kulturstad, som ligger nära Medelhavet, bergen i Heraultdistriktet och Camarguen med sina vildhästar, laguner och rosa flamingos. Och så vinodlingarna i området (Languedoc-Roussillon), tre gånger så stora som dem i Bordeaux. Perfekt!

Ett oväntat möte på Skeppsbron

A berättar så roligt och inlevelsefullt när vi fredagsfikar, om vad som hände när hon promenerade hem från jobbet tidigare i veckan. Hon tog som vanligt vägen över Skeppsbron, djupt försjunken i sina egna tankar. Samtidigt som hon noterar att ett antal välklädda herrar är på väg att korsa hennes väg är hon fortfarande fokuserad på sitt eget. Inte ens när hon får ögonkontakt med den stiligaste mannen i sällskapet – lång, gråhårig, leende och karismatisk – reagerar hon nämnvärt. Hon behåller automatiskt ögonkontakten med mannen i frågan men det är inte förrän hon passerar honom som hon plöstlig inser vem han är. Upphetsad tar hon upp mobilen för att ringa maken: -Älskling, vet du vem jag precis mötte? Bill Clinton!
Det kallar jag för en "Jag mötte Lassie" som heter duga! Clinton, en gång världens mäktigaste man, nu i Stockholm för att tala om klimatfrågorna, som lugnt promenerade på Skeppsbron i sällskap med sina livvakter... Nu hoppas A att hon ska stöta på Obama nästa gång.

Ja, samhället sviker de unga

Insidan i dagens DN tar upp samma problematik som den jag skrev om i mitt inlägg igår, om hur svårt det är för dagens ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden. Artikeln nämner 80-talisterna, den generation som mina barn tillhör, som nedskärningsgenerationen. Inte ens en akademisk utbildning innebär jobbgaranti nu för tiden.
Jag tänker på M vars son, 25 år gammal, flyttat hem igen. Han är klar med sin utbildning och får därför inte bo kvar i studentrummet. Något fast jobb får han dock inte och utan anställning, ingen bostad. Hur förödande för självkänslan är det inte att behöva flytta hem till föräldrarna när man är 25 år? M är ledsen och bekymrad för hans skull och jag förstår henne så väl. Återigen – var finns logiken när man lägger ner en massa resurser på att tvinga tillbaka sjuka 60-åringar till arbetsmarknaden istället för att satsa på dem som de facto är vår framtid och som ska försörja oss när vi själva blir gamla?

Är kärleken till läsning ärftlig?

Vad är det som gör att vissa utvecklar en stor kärlek till böcker? Min mamma brukar ofta berätta att min allra första leksak var en tygbok som jag älskade högt och innerligt. Var det på grund av den jag lärde mig läsa tidigt och sedan fortsatte att sluka bok efter bok? Föds man med en passion, är den genetisk, eller är det yttre betingelser som gör att den utvecklas?
Mina egna barn har inte alls samma litteraturintresse som jag, trots att de varit omgivna av böcker sedan födseln och trots att jag på deras begäran fortsatte att läsa högt för dem varje kväll långt upp i skolåldern. Men jag ser tendenser till en förändring – dottern ska börja studera litteraturvetenskap och sonen läser mer och mer. De kanske bara behövde få lite distans till läsningen, det blev helt enkelt lite för mycket av det goda hemma!

Inga jobb till ungdomarna

Jag lyssnar på nyheterna och hör att det blir allt svårare för ungdomar mellan 15 och 24 år att få jobb. Fortsätter det som det gör nu kommer, enligt Svenskt Näringsliv, 30% av ugndomarna att vara arbetslösa nästa år. Redan idag tillhör Sverige de länder i Europa som har störst antal arbetslösa ungdomar. Redan idag är fler än var fjärde ungdom utan arbete. I samma veva ringer sonen och berättar att han precis varit på sitt första lönesamtal någonsin. Han har turen att ha fått en fast anställning på en arbetsplats där han trivs och där han uppskattas.
Men allvarligt – vad händer med ett samhälle där 30% av ungdomarna är arbetslösa?

Någonting är snett i Svea rike

Jag blir uppringd av Försäkringskassan som meddelar mig att en medarbetare som varit sjukskriven i flera år kommer att friskförklaras i höst. De vill att jag ska rehabilitera henne. -Men är hon frisk då, frågar jag. Det vill inte Försäkringskassan svara på. Alltså är hon inte det. Jag vet vilken ångest min medarbetare får av detta besked. Hon har bara några år kvar till pensionen, måste lära sig på nytt allt vad rutiner och dataprogram heter, hon kommer att mötas av ideligen nya arbetskamrater och en totalt förändrad arbetsmiljö, stressigare nu än för sex år sedan. Men det är tuffa tider och ansvaret för sjuka medarbetare flyttas över på arbetsgivarna, oavsett vad läkarna tycker. Samtidigt finns det massor med friska arbetslösa människor som inget hellre vill än att få ett jobb. Har inte någonting gått väldigt snett när samhället hellre betalar A-kassa till en frisk, arbetsför person än sjukpenning (eller vad det numera heter) till en sjuk människa? Jag förstår inte logiken…

Jag, en langare?

En skolundersökning visar att föräldrar är de värsta langarna. Jag var inte en av dem. Trots att jag kommer från en kultur med liberala alkoholvanor, där vin var en måltidstryck som vilken som helst, har jag själv varit restriktiv när det gäller den biten. Två gånger har jag dock syndat och det var när barnen tog studenten. Då fick de varsin miniflaska bubbel. Nu är de vuxna och jag kan inte längre styra över deras alkoholkonsumtion. Den verkar dock vara moderat, tack och lov. Men mannen framför mig i systemkön i fredags, han med alla ciderflaskorna i korgen, langade han till sina döttrar, tro? Och allt socker som vi göder våra barn med – litervis med läsk och saft, kilovis med godis, kakor och bullar – är inte det också någonting vi borde debattera mer? Även det är skadligt och beroendeframkallande.